Rädd för att skriva

I en låda hos mina svärföräldrar finns hela min tonårstid nerpackad i dagboksform. Ett trettiotal dagböcker skildrar mitt liv mellan 12 och 19,5. Jag skrev. Massor. Så gott som varje dag. Ibland tio sidor per dag. Allt jag tänkte och kände finns där. Allt jag var och ville vara och vägrade vara och inte ville acceptera att jag var. Vill du veta vad jag upplevde på lunchrasten en viss torsdag i februari 1998? Jag tror faktiskt att jag kan ta reda på.

Men när jag träffade Fredrik slutade jag skriva dagbok. På något sätt är det vanvettigt sorgligt och på något helt annat sätt är det vanvettigt vackert. Hur som helst så är det så det är. Bara enstaka gånger har jag skrivit dagbok sedan dess. Jag tror inte jag har skrivit dagbok en enda gång på över sju år.

Jag bloggar ju istället. Jag skriver förstås på ett helt annat sätt här, och/men trots att en blogg inte kan ersätta en dagbok så har min blogg definitivt ersatt mina dagböcker. Det finns inte en chans att jag hinner med båda, för att hänvisa till inlägget jag skrev för några dagar sedan.

Jag saknar inte mina dagböcker. Jag behöver dem inte och de behövde mig aldrig. Men ibland kan jag sakna att skriva utan att någon läser, trots att en text som aldrig blir läst är bland det mest tragiska som finns. Jag kan nämligen sakna att aldrig någonsin bli missförstådd. Det jag skrev i mina dagböcker är onyanserat och ogenomtänkt. Det är inte smart och det är verkligen inte snyggt. Men ingen tog någonsin någon skada av det jag skrev. Inte ens jag själv. Och jag kan sakna det. Ord som inte kan skada. Ord som inte kan riva sönder. Ord som är harmlösa och skuldfria.

Men det är samtidigt ord som inte heller kan trösta och hjälpa och bygga. Det är ju ord som bara… är. Och ord som bara är är egentligen inte ens ord, det vet alla vi som tror på ordets makt framom det mesta annat. Och plötsligt ter sig saknaden efter harmlösa ord fruktansvärt avlägsen.

Men ändå; det är jobbigt varje gång det blir fel. När någon missförstår. Tolkar snett. Blir sårad. Tar skada. Då vill jag bara fly. Logga ut och skriva dagbok istället. Gömma mig. Gömma mina ord. För att inte såra dig. För att inte skada mig. Varje gång jag publicerar en tanke tar jag en risk. Ibland en väldigt liten. Ibland en betydligt större. Men en risk. Ja. Varje gång.

Jag jobbar med att inte vara rädd för att skriva. Jag lyckas ganska ofta.

Advertisements

2 thoughts on “Rädd för att skriva

  1. Vackert. Jag brukade kalla det för bloggmorkkis förr, att skriva på bloggen och må lite illa över det efter att ha publicerat det. Sedan dess har även jag blivit bättre på att hantera känslorna och veta var gränsen går för vad jag klarar av att skriva så att andra kan läsa. Tycker att det är ännu jobbigare att skriva akademiska texter med klara egna argument, de blir så ifrågasatta om de inte är helt vattentäta.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s