Mitt nya jobb är fantastiskt fint. Jag får träffa nya, inspirerande människor, jag får läsa intressanta texter, jag får lära mig mycket, jag får ta nya steg och utvecklas. Jag växer varje dag.

Men – och i just det här sammanhanget måste jag nog använda ordet men – jag får också resa mycket, främst mellan min nya hemort och min förra. Nio veckor i sträck har jag jobbat i Helsingfors minst en dag, ofta två. Fredrik får verkligen leverera på hemmaplan.

Och: aldrig har han klagat.

Det säger mycket om den människa han är. Att han nästan lika ofta som jag själv uttrycker hur glad han är över mitt nya jobb, trots att det är klart mindre bekvämt för honom än mitt gamla var. Han har lärt mig mycket om generositet, om vad det är att unna en annan människa, om att genuint glädjas med en annan. Om att vilja se en anan bli till.

Han har lärt mig mycket om kärlek.

Ganska precis ett år efter att hon fick sina första glasögon har hon nu fått sina andra. Hon har valt bågarna helt själv, med all den bestämdhet som bor i henne.

Det fanns en tid då hennes syn oroade mig varje dag. Men de flesta dagar som går numera tänker jag inte riktigt på hur hon ser eller inte ser. Ibland kan jag ändå förundras över hur bra hon ser när hon märker någon liten detalj någonstans. Andra gånger kan jag förundras över hur dåligt hon ser när hon inte känner igen mig förrän jag är riktigt nära. Förundran går liksom åt båda hållen. Men till vår stora glädje och tacksamhet är de nya glasögonen lite svagare än det första paret. Det är ändå en liten seger. Och också en liten seger är ju just en seger.

Vill du ha dagens Hild?

Här kommer den:

– Pappa, kan du gå till sale och köpa ett nytt pussel till mig?

– Nej, det går ju inte nu.

– Jag tycker inte om dig längre, pappa.

Hon är ju inte rimlig. Men den människan tycker jag om. Också längre tycker jag om henne.

Varje gång Hilde berättar historier ur sitt eget liv som börjar med orden En gång när jag var liten dör jag sötdöden lite. Det händer glädjande ofta. Hon är i sanning en festlig liten varelse på inte riktigt tre.

Jag vet ganska lite och förstår ännu mindre och därför försöker jag säga nästan ingenting. Om klimatet. Men när det kommer till klimatfrågan ser många sig själva som större experter än forskarna och märkligt många verkar vara övertygade om att den ytterst lilla grupp forskare som ifrågasätter klimatförändringen är den grupp som har rätt. De talar om att majoriteten av forskarna är köpta lögnare, drivna av ekonomiska intressen. ”Stackars” (så förminskande, så förlöjligande) Greta Thunberg sägs vara hjärntvättad av vuxna som strävar efter ekonomisk vinning.

Jag förstår inte ens vad de menar. Vilka ekonomiska intressen? Vilken ekonomisk vinning?

Och igen; hur lågt förtroende får man ha för forskning och kunskap? När en så stor majoritet av forskarna är överens är det märkligt att så många väljer att inte tro dem. Alls.

Jag tror att sanningen är så obekväm och skaver så mycket att en del av oss väljer att tro att den är lögn. Det är lättare att leva så. Jag har själv svårt att ta in det mörker som tyvärr verkar vara målet om vi fortsätter på den här vägen. Men det kan mycket väl vara målet ändå, trots att jag har svårt att greppa det.

Jag tror att vi fick ett uppdrag en gång av universums skapare. Att råda över jorden. Jag tycker inte att vi har gjort ett speciellt bra jobb. Vi kommer att behöva göra andra val framöver. Världen är en ändlig resurs och då är ju alldeles självklart att oändlig tillväxt inte matchar. Vi får vända om.

I dag var det hungerdagsinsamling i barnens skola. Jag glömde det. Nomineringarna i kategorin Årets föräldrar har inte precis regnat över mig den här veckan, om vi säger så. Arvid kom hem från skolan och pratade om hur stor skillnad också ganska små summor kan göra via Röda korset. Han visste vad det kostar att ge ett barn rent vatten i ett år. I morgon vill han ge minst den summan. Helst 90 euro.

– Jag tycker det är viktigt att ett land som Finland hjälper andra.

Sa min älskade sexåring med eftertryck. Jag fick blinka bort tårarna lite. För jag håller ju med. Av hela mitt hjärta håller jag med.

Just i dag håller jag med mer än någonsin. För just i dag är sorgen stor. En ung man som borde ha haft en framtid i Finland har inte längre någon framtid alls. För att vi inte hjälpte. Sorgen är stor och ilskan ännu större.

Det är viktigt att ett land som Finland hjälper andra.

Det är viktigt för de andra. Förstås. Men det är viktigt för oss också. Vi behöver människor som den människa som nu inte längre är, vi är fattigare, svagare och sämre för att han inte längre är bland oss. Dessutom är det viktigt för oss för att det händer något bra i oss och med oss när vi gör det som är rätt. När våra händer sträcks ut och när vi öppnar våra dörrar så blir våra hjärtan mjukare. Vi blir mänskligare och sannare.

Vi har inte råd att inte hjälpa. Det kostar för mycket att låta bli.

Och jag frågar riktigt, riktigt försiktigt.

– Om du skulle få välja nu, vad skulle du välja? Bo kvar här eller flytta tillbaka till Helsingfors.

Och jag får svaret riktigt, riktigt snabbt.

– Bo kvar här, förstås!

Så. Börjar vi landa? Nog om man med landa menar att vi vill vara där vi är nu trots att vi hade det så bra där vi var då.

En av våra allra sista dagar där vi var då.

Såg du det här på hbl igår?

Jag gjorde. Och jag blev omoget provocerad. Troligtvis lika omoget provocerad som någon annan kanske blir av den här texten.

Men på riktigt: jag känner verkligen INGEN som förbjuder skärmar. Just det är knappast ett jättestort problem i vår värld i dag. Jag är inte för ett förbud, men däremot tror jag att det är bra med regler och ramar. Det handlar inte om att skärm är dåligt, det handlar enligt mig allra mest om allt det där som inte händer om skärm får hända hela tiden. För så väldigt lite kan ju konkurrera med skärm på kort sikt, även om så väldigt mycket kan göra det på lång. Jag blir lite rädd för allt som inte blir om bara skärm är. Och jag är lite rädd för allt som blir om bara skärm är.

Det handlar om balans.

Jag har rannsakat min själ och frågat mig varför jag blir provocerad. Är det någon slags osäkerhet över mina egna val? Någon slags bitterhet? Jag tror faktiskt inte det. Men det är en frustration över att så många som vet så mycket ju faktiskt tycker att regler och ramar är vettiga när det kommer till skärmar. Jag tänker på böcker jag läst av hjärnforskare som Anders Hansen och Katarina Gospic och på den balans de uppmuntrar till.

Hur tänker du? Har du regler och ramar för dig själv och skärm? För dina barn och skärm? Varför eller varför inte?

Efter två dagar i Helsingfors kan jag konstatera att halva hjärtat nog finns här. Här finns så många människor jag saknar, älskar och behöver.

Jag har fått träffa flera av mina gudbarn och ännu flera av mina barns gudföräldrar. Jag har fått fira en underbar 30-åring. Jag har fått hälsa på vår gamla favoritgrannar. Jag har fått hänga på mitt gamla köpcenter. Jag har fått fira gudstjänst med min gamla hemförsamling, min flock här. Jag har fått äta söndagsmiddag med en inte alls gammal bästis. Jag har fått sova två nätter hos en annan bästis och hennes familj. Jag har fått glädjas med Ingrid och Arvid som båda fått ha fina och roliga stunder med sina gamla kompisar här.

Jag har fått så mycket.

Många, många gånger har jag fått känna tacksamhet över allt vi hade här och över att det på sätt och vis fortfarande finns kvar. Ingen, ingen gång har jag fått känna ånger över att vi inte längre har kvar det på samma sätt.

Halva mitt resesällskap. Längst bak i bussen. Sötast i bussen.

Min nybörjare grät en morgon för någon vecka sedan och ville inte riktigt till skolan. Han som alltid går med glädje. Efter en stund kom det fram att han skulle ha vikarie just den dagen och då kändes allt lite svårt. Tänk att någon liten själ gråter hemma på morgonen för att du har fortbildningsdag.

Samma nybörjare sa med eftertryck en annan dag att han älskar sin lärare. Jag hoppades att jag skulle få just henne på ettan, förklarade han. Tänk att du är svaret på någons stora förhoppning.

Du som är klasslärare är solen i barns hela universum. Du gör så enormt stor skillnad. Hoppas du vet det alla dagar och att någon säger det åt dig åtminstone någon av alla de dagarna. Du borde få höra det oftare. Du gör så enormt stor skillnad. För de små. Och för de smås föräldrar.