I dag var det hungerdagsinsamling i barnens skola. Jag glömde det. Nomineringarna i kategorin Årets föräldrar har inte precis regnat över mig den här veckan, om vi säger så. Arvid kom hem från skolan och pratade om hur stor skillnad också ganska små summor kan göra via Röda korset. Han visste vad det kostar att ge ett barn rent vatten i ett år. I morgon vill han ge minst den summan. Helst 90 euro.

– Jag tycker det är viktigt att ett land som Finland hjälper andra.

Sa min älskade sexåring med eftertryck. Jag fick blinka bort tårarna lite. För jag håller ju med. Av hela mitt hjärta håller jag med.

Just i dag håller jag med mer än någonsin. För just i dag är sorgen stor. En ung man som borde ha haft en framtid i Finland har inte längre någon framtid alls. För att vi inte hjälpte. Sorgen är stor och ilskan ännu större.

Det är viktigt att ett land som Finland hjälper andra.

Det är viktigt för de andra. Förstås. Men det är viktigt för oss också. Vi behöver människor som den människa som nu inte längre är, vi är fattigare, svagare och sämre för att han inte längre är bland oss. Dessutom är det viktigt för oss för att det händer något bra i oss och med oss när vi gör det som är rätt. När våra händer sträcks ut och när vi öppnar våra dörrar så blir våra hjärtan mjukare. Vi blir mänskligare och sannare.

Vi har inte råd att inte hjälpa. Det kostar för mycket att låta bli.