Ganska precis ett år efter att hon fick sina första glasögon har hon nu fått sina andra. Hon har valt bågarna helt själv, med all den bestämdhet som bor i henne.

Det fanns en tid då hennes syn oroade mig varje dag. Men de flesta dagar som går numera tänker jag inte riktigt på hur hon ser eller inte ser. Ibland kan jag ändå förundras över hur bra hon ser när hon märker någon liten detalj någonstans. Andra gånger kan jag förundras över hur dåligt hon ser när hon inte känner igen mig förrän jag är riktigt nära. Förundran går liksom åt båda hållen. Men till vår stora glädje och tacksamhet är de nya glasögonen lite svagare än det första paret. Det är ändå en liten seger. Och också en liten seger är ju just en seger.