Han är en av människorna runt Hilde. En av dem som hjälper oss att navigera i det landskap som nu är hennes och vårt. När vi träffade honom för ungefär ett år sedan sa jag att jag inte vet hur vi ska tänka med cyklandet. Ska vi ens försöka lära henne cykla eller blir det bara för farligt?

– Ni ska lära henne allt hon vill och kan lära sig, sa han leende. Resten ordnar sig.

Och han var så självklar när han sa det.

Vi testade inte då. Och inte i höstas. Men idag testade vi. Och kolla! Hon uppenbarligen både ville och kunde lära sig det här.

Också.

Hon ser förstås alldeles för dåligt för att vi ska kunna släppa henne ur sikte ens en halv sekund när hon tar sig fram på hjul. Men hennes stolthet och hennes frihetskänsla och hennes totala lycka… Det är värt typ allt.

Resten ordnar sig.

Hon är så självklar. Och jag vill inte att vår välmenande oro någonsin ska tära på hennes självklarhet.