Idag fick Hilde ett brev från sjukhuset. Med ord som invaliditetsklass och invaliditetsgrad. Och med siffror som anger klass och grad.

Jag fick googla det här med invaliditetsklass för att förstå skalan. Och när jag insåg hur högt på skalan hon faktiskt ligger med sin synskada så blev jag onekligen lite sorgsen. För till vardags är vi ju bara. Vi bara lever och kokar havregrynsgröt och förundras över att diskmaskinen går så ofta och tjatar om jackor på golv och skärmtid och letar efter fotbollströjor. Och då är synskadan också bara där. Självklar men samtidigt odefinierad och sifferlös. Nu blev den – igen en gång – så svart på vitt.

Men sedan packade hon sin egen matsäck till kvällens fotbollsmatch, hon min lilla med stor invaliditetsgrad. Hon blandade saft och dubbelkollade att hon hade tagit de äggfria saltakexen och hittade matlåda och hon var så kapabel att jag tänkte att hon nog är den av våra barn som skulle försmäkta klart bäst på en öde ö. Eller i ett föräldrafritt hushåll ett veckoslut.

Och då tänkte jag; hon må ha en hög invaliditetsprocent. Men hjälp vad hon klarar av mycket med dem och sina andra procenter.

Det är också så svart på vitt.