Jag borde nästan be om ursäkt för mängden vardagsrealism i den här bloggen numera. Igår ägnade jag ett helt inlägg åt icke-fungerande läggdags och idag… Det börjar inte bättre, om vi säger så. Men håll ut till slutet om du vill ha vardagsglitter, om vi säger så.

Hemma hos oss en kväll. Hallen svämmar över. I nittioåtta fall av hundra älskar jag att Hilde är initiativrik, kreativ och självgående. Hon styr upp saker. Hon fixar och skapar. Vår hall, redan belastad av att härbärgera fotboll, innebandy och korgboll, får därför den här kvällen också agera konstateljé. Och de där två fallen av hundra när jag inte bara hyllar hennes sysselsättningsförmåga inträffar väl ungefär då när den unga konstnären har lämnat tjugo halvfärdiga verk, tre paletter vattenfärg, ett tiotal penslar och ett fyrtiotal tuschpennor på golvet och bara gått vidare till nästa projekt. Och med tanke på hur utmanande läggdags redan är – som sagt – så tar vi inte den fostrande strid vi borde ta utan jag och Fredrik plockar själva upp spåren av kvällens skapande.

Jag är inte direkt arg. Men inte är jag heller på strålande humör. Lite småirriterad. Jag är för övrigt inte som bäst när jag är lite småirriterad. Jag har lite smutsiga mjukisbyxor, en huppari och inget smink alls efter kvällens länk. Och mitt i allt det här säger Fredrik:

– Nog är du snygg.

Det här säger absolut ingenting om min snygghet och absolut allt om hans blick. Om min snygghet finns ytterst lite att säga, om hans blick kunde jag skriva en roman. Eller flera.

Vi har varit tillsammans i över tjugo år nu. Över halva mitt liv har jag fått bo i den blicken. Att han efter all den här tiden och allt plock och alla läggdagsrumbor och all slags realism fortfarande säger att jag är snygg när jag lunkar omkring småirriterad i hemmakläder en onsdag i januari…

Lyckliga, lyckliga jag. Lyckliga, lyckliga vi.