Det finns fenomen i den här semismåbarnstillvaron som jag verkligen inte tror att jag kommer att sakna när tillvaron är en annan. Alla fenomen som hamnar under kategorin läggdags hör till de fenomenen.

Jag. Fattar. Inte.

Det är som om precis varje lite delmoment av läggdags behöver ifrågasättas. Som om inte just de här stegen har tagits tusentals gånger förr och borde gå på den mest rutinerade rutin.

Men nej. Kvällsmat – vad är det? Tandborstning – helst inte. Pyjamas – i så fall måste det vara exakt den där pyjamasen som ingen hittar byxorna till just ikväll. Vissa ifrågasätter till och med högläsningen ibland, men det kan jag inte ens skriva om med någon slags glimt i ögat för det gör mig bara matt och nästan ledsen.

Jag säger inte att jag blir arg varje kväll, för det blir jag inte. Men klart oftare än jag vill. Och det skulle ju vara så otroligt enkelt att bara göra saker och ting direkt utan att ifrågasätta dem – inte minst eftersom det ändå kommer att sluta med att de blir gjorda trots ifrågasättandet. Tycker jag. Men vi är rätt få som tycker det. Typ två, om man ska vara noga.

Samtidigt. Varje kväll när jag får läsa med Arvid och vi har kommit så långt att vi båda är där i berättelsen… Då är allt bara bara bra. Och just det fenomenet kommer jag att sakna helt vansinnigt mycket, trots att det också hör till läggdags. Det bara vet jag. Redan nu.