I teorin är vi väl brutalt medvetna om att också vi själva lever i bubblor, men i verkligheten tror åtminstone jag att jag nog har ett flöde som utmanar och berikar mig mer än så.

Men så händer det här med Sanna Marin. Och alla i mitt flöde försvarar henne. Stenhårt. När jag riktigt flitigt letar hittar jag en och en halv kritisk röst. Av säkert hundra andra röster. Och jag blir påmind om hur mycket i bubbla jag ändå finns.

Men det är något i min bubbla som börjar skava. Och det handlar inte om Sanna Marins agerande utan om försvaret av det.

Förstå mig rätt. Jag försvarar själv Sanna Marins rätt att göra vad hon vill så länge hon håller sig inom lagens gränser. Jag tycker att media nu har gett stormar i vattenglas ett nytt ansikte.

Men. Samtidigt får jag allergiska utslag av alla totalt okritiska hyllningar av alkohol och drickande som följer nu. På många låter det onekligen som om vi måste dricka och bli fulla ibland. Som om vi behöver det. Som om vi alla lever liv som gör att vi ibland bara måste få fyllna till ordentligt för att komma bort från de liven.

Och det kan jag tycka att är lite sorgligt.

Förstå mig rätt igen. Vi behöver vila. Vi behöver paus. Vi behöver skratta. Vi behöver stunder av lätthet. Vi behöver dela liv. Men vi behöver inte alkohol. Och jag tycker det är lite eller mycket sorgligt om vi går med på en berättelse om att allt det där som vi behöver är tillgängligt bara om vi dricker först.

Drick om du vill. Men säg inte att du behöver det om du inte behöver det. Fundera på om du faktiskt behöver det. Eller om du vill behöva det.