Sist jag jobbade som lärare i Ingrids närhet var hon så liten att jag var nästan en superhjälte i hennes ögon. Jag tror att hon aldrig ens funderade på om mina elever tyckte att jag var bra eller inte. I hennes egna ögon var jag bäst. Det räckte.

Nu är läget ett annat.

Men idag nämnde hon ett namn. Som jag kände igen direkt. Hon kollade upp om jag har en sådan elev. Det har jag. Och det visade sig att hon med namnet är Ingrids kompis storasyster.

Och nu kommer det:

– Hon tycker du är bra, sa Ingrid.

Och jag anade något som alldeles bestämt var stolthet i både hennes ögon och röst.

Alltså. Bästa tonåringar! Hon som nämnt hemma att hon tycker jag är bra. Hon som berättar för kompisen att storasystern tycker att hennes mamma är bra. Och hon som berättar det för mig.

Att vara tonårsförälder är många olika saker. Ganska sällan är det att tonåringen är stolt över en. Idag fick det vara lite så. På idag lever jag en tid.