Å ena sidan är det alltid lika sorgligt när mörkret återvänder. Vi tänder lampor nästan varje kväll nu. Tänk. Efter att lamporna har fått vila orörda många, många sommarveckor.

Å andra sidan finns det något kravlöst och nåderikt med mörkret. Det känns som om vi måste mindre. Hinner mindre och borde mindre.

Allt har sin tid. Och även om jag anser att mörkrets tid är orimligt lång i det här landet som är vårt så kan jag se någon slags befriande charm också med den tiden.