I skrivande stund står det två bilar på vår gård. Bara två. Trots att det bara var några dagar som vi fick ha tre bilar där (och en lycklig stund igår till och med fyra!) så känns det tomt med bara två bilar nu.

Ikväll åkte hon nämligen hem igen, min älskade äldsta lillasyster. Och med sig tog hon den familj som vi alla tycker så mycket om. Hilde grät otröstligt när de hade åkt. Själv grät jag också, om än tröstligt.

Jag tycker ju så mycket om mina systrar. Tycker det är lite orimligt att alla tre bor så långt borta. Det borde inte vara lagligt. Det är åtminstone inte rimligt.

Det gör ont i hjärtat att sakna och längta. Men ännu ondare gör det i det hjärta som aldrig saknar eller längtar. Det vet jag så väl.