Och så hade jag födelsedag. Min trettionionde.

Jag har på många sätt haft en jättefin dag. Jag har fått sång och presenter. Jag har fått ta en promenad med min Fredrik. Jag har fått äta lunch på stan med familjen, vilket i och för sig också innebar att folk (=barnen) fick byta plats hela tiden på grund av bråk. Jag har fått äta jättemycket godis. Jag har till och med fått läsa en hel del och egentligen vill jag ju inte så mycket annat.

Mest av allt har jag fått så många fina meddelanden av människor som har kommit ihåg mig. Det finns inget finare. Jag har inte svarat på nästan något av dem, men jag har läst dem alla och känt mig lycklig i själen. Tack!

Så jo. På många sätt en jättefin dag. Men eftersom jag envisas med någon slags ärlighet här så ska det väl erkännas att jag också har varit ofantligt ledsen idag. Andras tårar är kanske de allra svåraste att gråta och ju närmare den andra är – desto svårare.

Men mest av allt är jag ändå tacksam. Tänk att jag fick ännu ett år. Ett trettionionde. Jag vill aldrig någonsin ta något av mina år för givet.