Och så kommer en sommarkväll när hon kryper upp bredvid mig i soffan och suckar tungt.

Hon som nästan aldrig suckar.

– Jag skulle vilja kunna färger, säger hon sorgset. Alla i min familj kan ju färger.

Mitt modershjärta går lite sönder. Jag önskar att det här var en text om hur jag sa något klokt och kärleksfullt som fyllde henne med hopp och framtidstro, men det är inte en sådan text. Det här är en text om en femåring som har insett att hennes värld ser annorlunda ut än andras värld och som önskar att det inte var så. Och om hennes mamma som önskar samma sak.

Jag tror att jag tillräckligt ofta säger tillräckligt kloka och kärleksfulla saker för att ge henne hopp och framtidstro. Men det finns stunder då hon och jag och vi alla måste få sörja att hennes värld ser annorlunda ut. Och i just de stunderna måste det vara okej att alla ord inte riktigt finns där.

För det är klart att hon vill kunna se färger. Och det är klart att jag vill att hon ska kunna det. Och det är klart att det är lite sorgligt att det inte är så.