Det är svårt att säga vad jag älskar mest. Får jag säga allt? För lite så är det. Jag älskar allt med Wasa football cup mest.

Jag älskar barnet som stolt och ivrigt berättar att cupen har gått jättebra. Att de spelade en oavgjord match och förlorade resten. Jättebra!

Jag älskar utvecklingen. Att se hur den där ena spelaren plötsligt passar till kompisen med bättre målläge än skjuter själv som hen hade gjort förr.

Jag älskar de stolta föräldrarna till tonåringen som tar sina första steg som domare. De som kommer till cupen för att se de matcher hen dömer och som bara pöser där bredvid planen.

Jag älskar den synskadade äldre släktingen som står bredvid fotbollsplanen lutande mot sin vita käpp och följer matchen med enormt engagemang.

Jag älskar att nästan alla lag får spela hyfsat jämna matcher på slutet av cupen. Det gör att det lite hårda med slutspel egentligen blir rätt mjukt.

Jag älskar att den mat som blir kvar efter cupen går till mathjälpen och välgörande ändamål. Att någon tänkte till också där.

Jag älskar barn som lyfter varandra. Som uppmuntrar och hejar och bekräftar.

Jag älskar föräldrar som lyfter varandras barn. Som uppmuntrar och hejar och bekräftar.

Jag älskar fotbollslag där det finns småsyskon som vårt eget småsyskon älskar. Det är värt allt.

Jag älskar juniortränare. Älskar älskar älskar. Utan er ingen juniorfotboll. Utan er inte de många tusentals juniorspelare vi fått se i dagarna.

Jag älskar rörelseglädjen. Vet ju själv vad den gör med mig och mitt humör och mitt mående. Det är givet att den gör mycket med barns och tonåringars också.

Men kanske jag ändå älskar gemenskapen och tillhörigheten allra mest. Det gör så gott att få vara en del av. På cup är man del av ett lag och en förening men allra mest är man del av en hel fotbollsvärld.

Och så har jag själv en alldeles särskilt soft spot för just de här två lagen.