Så kom det sig att jag ikväll stod och väntade på tre tonårsflickor – en var min egen – för att skjutsa hem dem från ett disco. Och jag kastades tjugofem år tillbaka i tiden till min egen discotid. Disco var stort i min högstadieskola. Enormt. Larger than life, som Backstreet boys från samma tid i mitt liv skulle ha sagt. Vi var många många hundra hoppfulla själar samlade en helt vanlig fredag.

Jag minns köandet. Köa för att betala inträde och alls komma in. Köa för att lämna in sin jacka i garderoben. Köa för att köpa drinkar bestående av lågprisläsk och skumma namn. Köa för att gå på wc och kissa ut de där drinkarna. Köa för att hämta jackan. Köa för att ta sig ut igen.

Men allra mest minns jag besvikelserna. Förväntningarna på de där discokvällarna var urhöga och besvikelserna urstora. Visst fanns det undantag, men oftast åkte jag hem igen med en känsla av förspillda chanser. Inte heller den här kvällen blev den som förändrade mitt liv. Inte heller den här kvällen upptäckte han mig. Inte heller den här kvällen vågade jag ge honom någon egentlig chans att göra det.

Idag tänker jag att förspillda chanser i tonåren kan vara en ren nåd. Jag är genuint tacksam för att jag inte vågade allt jag ville våga då.

Men. Jag är också genuint tacksam för alla de där besvikelserna. För bara den som hoppas kan bli besviken och ingen dag vill jag vara utan det hoppet. Inte då som tonåring, inte nu som fullvuxen förälder till en tonåring.

För den som aldrig vågar hoppas är i någon mån besviken precis hela tiden. Och det är mycket, mycket sämre.