Hildes fotbollskarriär har tagit slut. Hon tränade ivrigt och glatt hela vintern i gympasalen med sitt lag. Packade vattenflaska, fotboll i storlek 3 och inneskor. Åkte alltid iväg glad. Kom hem lika glad.

Men så kom ljuset och någon slags värme och träningarna hölls utomhus. Och Hilde ville inte längre. Alls. Vi har bestämt för länge sedan att inte tvinga hobbyer på barn som inte vill. Så egentligen var det lätt att låta henne sluta.

Förutom att det var svårt.

Det var tusen gånger lättare att låta Arvid sluta spela fotboll som sexåring än det var att låta Hilde sluta nu. För när Arvid ville sluta visste vi att han verkligen ville sluta. När Hilde ville sluta undrade vi. Ville hon sluta eller måste hon sluta på grund av synskadan?

Och jag insåg att det väl kommer att vara lite så här, att vara Hildes mamma. Att jag så gärna kommer att vilja att hon ska kunna allt hon vill. Att det kommer att vara svårt – kanske omöjligt – att veta när hon inte vill och när hon inte kan och att vi måste lära oss leva med den svårigheten.

Och så tänker jag på att hon inte ska behöva trotsa statistik för någon annans skull. Visst ska vi vara glada när sådant som borde vara svårt ändå fungerar. Men hon ska aldrig aldrig aldrig behöva bära vår besvikelse de gånger som det inte blir så. Vårt hopp får liksom inte bli så stort att det leder till att hon sedan måste bära vår besvikelse. Vi måste hitta en balans där. I alla lägen uppmuntra henne och tro på henne men också veta var gränserna går och respektera dem. Det kommer att vara svårt, men det kommer väl att bli lättare med tiden även om det kommer att göra ont ibland på vägen.

Vissa dörrar kommer att vara stängda för Hilde. Men just det har hon gemensamt med oss alla, ingen människa har någonsin stått inför enbart vidöppna dörrar. Inte hon och inte jag. Inte du.

Livet kan bli bra ändå. Livet kan bli väldigt bra ändå.