När vi bestämde oss för att flytta från Helsingfors till Kvevlax tänkte vi mest på barnen. Och allra mest på vårt känsliga mellanbarn som inte gillar förändringar. Vi hoppades och bad att han skulle landa mjukt och få fina vänner.

Han landade på en säng som skulle göra prinsessan på ärten grön av avund och han har fått värdens finaste vänner. Han utbrast själv för någon månad sedan:

– Jag har så bra kompisar! De är så fina med mig!

Det var lätt att hålla med. Vi fick verkligen mer än vi hoppades på och bad om. Ibland får vi ju mer än vi någonsin kan föreställa oss.

En sådan ”mer än vi någonsin kan föreställa oss”-kompis är den som bor i grannhuset och som fyller år i dag. I två års tid har han hämtat Arvid på väg till skolan varje morgon. Varje morgon! Det är helt otroligt, av åtminstone två orsaker:

1. Det är en omväg för honom. En väldigt kort omväg, men ändå.

2. Arvid är inte precis redo när han kommer. Ibland har Arvid inte ens vaknat när den morgonpigga vännen dyker upp hemma hos oss. Aldrig har Arvid borstat tänderna, sällan har han klätt på sig eller ätit frukost.

Så jo, det är rätt otroligt. Att han orkar komma här via varje morgon. Om inte det är vänskap så vet jag faktiskt inte.

Men framför allt är det helt ovärderligt. Den här kompisen gör typ lika mycket för vår vardag som vår diskmaskin, tänkte jag i morse när jag gick till butiken för att köpa hans bästa godispåse eftersom han fyller år idag. Han förbättrar kvaliteten på våra morgnar med minst 400 % – det har visserligen inte testats vetenskapligt men det bara måste landa typ där.

Han borde få en förtjänstmedalj, åtminstone ett stipendium. Istället får han en daglig morgonstund i vårt kök med väldigt mycket diskbänksrealism. Det är långt över ett år sedan jag slutade be om ursäkt för att jag bara har pyjamas eller morgonrock när han kommer.

Vi visste inte att det vi verkligen behövde var en morgonpigg kompis i grannhuset som gör varje morgon smidigare och roligare. Han är liksom svaret på hoppet vi inte förstod att hoppas på och bönen vi inte förstod att be. Han är guld.

På lördag firar vi Runeberg. Jag säger inte att det är litet. Men idag firar vi honom. Och jag säger att det är större.