– Vet du vem som skulle vara en bra programledarduo? frågar min man.

Jag vet inte. Har inte en aning. Det här kommer från ingenstans.

– Du och Axel Åhman, säger han.

Jag och Axel Åhman?

Min första tanke är att det här är en stor komplimang till mig. Tänk att han tror att jag på något sätt kunde matcha orimligt mångbegåvade Axel Åhman.

Men min andra tanke är att det här snarare är en stor komplimang till Axel Åhman. För i Fredriks ögon finns det knappast något finare än att kunna matcha mig.

Att jag får leva med någon som ser på mig så som han ser på mig… Det är på riktigt det finaste jag har.

Han går ju inte att klona, även om jag skulle önska precis alla en livskamrat som han. Men det som vi alla kan göra är att aktivt försöka se det goda i dem vi lever med, att försöka se dem mer som människor som kan matcha Axel Åhman.