Hon är den modigaste jag vet. Det finns mycket man kan säga om min Ingrid, men idag vill jag säga just det. Att hon är den modigaste jag vet.

När vi flyttade från Helsingfors var hon elva år gammal och hade inte spelat fotboll i ett lag en enda dag i sitt liv. Lite spel på raster i skolan ibland. Det var allt. Men hon ville testa. Gick med i det lokala byalaget och inledde med match. Hon hade alltså inte varit på en enda träning, hon hade inte ens träffat tränarna eller någon av spelarna. Dök bara upp, fick en tröja och spelade match.

Jag sa ju det. Hon är den modigaste jag vet.

Sedan någon gång i höstas har hon haft ett nytt lag, det blir så i våra trakter när man börjar sjuan och spelar fotboll på svenska. Hon kände nästan ingen när hon började i sitt nya lag heller, men hon vågade ändå. Trots att många i det nya laget är jättestarka spelare, som nog har inlett sina fotbollskarriärer långt innan de var elva.

Ikväll har hon spelat sin första riktiga match med det laget. En oavgjord rysare. Nästan för mycket för det här modershjärtat. Hon var så nervös och så taggad och igen en gång gjorde hon som hon så ofta gör; hon vågade.

Vad kan det bli av en så modig? Mycket, tror jag. Jag tänker att talang tar en människa en bit – absolut. Motivation och målmedvetenhet – ännu längre. Men jag tänker att också mod är otroligt avgörande. Att den som vågar mycket kommer långt, långt, långt.

Må hon alltid våga.