Jag tog ingen selfie på min nyvaccinerade arm. Varken första eller andra gången. Kanske för att jag inte var speciellt segerviss. Kanske för att det kändes som en så tråkig om än självklar sak.

Inte tog jag någon selfie idag heller, när jag fick min tredje dos. Men idag var det nära. För idag var det på något sätt en väldigt speciell känsla.

Det är söndag och hälsovårdscentralen i min hemkommun borde vara stängd. Den är alltid det på söndagar. Men istället är där full rulle. Allt är välorganiserat och planerat in i minsta detalj. Vi vet exakt vart vi ska gå, skyltarna är tydliga och det blir aldrig någon trängsel någonstans. Trots att vi är så många.

Och det är min första starka känsla; tänk vad vi är många som gör det här tillsammans. Som inte vet om den här dosen kommer att ha den effekt som vi hoppas på, men som gör vad vi kan för att kanske kunna bidra till ett bättre läge. För oss alla. Det går nästan att ta på känslan av solidaritet.

Min andra starka känsla är ännu starkare; tänk att vårdpersonalen ställer upp på det här. Jag har ingen insyn i hur frivilligt de sitter här den här söndagen och vaccinerar på löpande band. När de borde få vara lediga. Men ingen av dem jag kommer i kontakt med andas ens lite bitterhet och frustration. Hon som ger mig min tredje dos gör det med ett milt leende och hon småskrattar vänligt när jag försöker vara rolig. Trots att jag är en i en oändligt lång rad. Jag borde ha tackat henne mer ordentligt, sagt att hon är en hjälte och att jag önskar att hon slapp vara det.

I snart två års tid har det varit uppenbart för oss alla hur beroende vi är av sjukvården och de människor som finns där och bär oss alla när vi är som sjukast och svagast. De borde få allt. Bättre villkor, lugnare tempo och högre löner. Jag kan inte fixa det idag. Men de ber oss också ta det där vaccinet som gör att de måste jobba en söndag när hälsovårdscentralen borde vara stängd.

Det kan jag fixa. Idag. Jag har svårt att se hur jag skulle kunna vägra.