Vi har varit hos våra vänner i nästan fyra timmar. Hilde hann knappt äta och sedan såg vi egentligen inte ens skymten av henne på resten av tiden. Ändå gråter hon när vi satt oss i bilen.

– Vi hann inte leka nästan alls, får hon fram mellan tårarna.

Det är vänskap när man är fem. Världsfin vänskap.

Och jag förstår henne så väl. Jag känner mig aldrig färdig när jag träffar vänner. Det är kanske det finaste vitsord vänskap kan få.