Hon ritar en cirkel. En kvadrat. Ett kryss. Hon skriver sitt namn. Hon går på tå. Hon hoppar på ett ben. Hon uttalar ord med många olika ljud. Hon balanserar längs en linje.

Hon kan allt.

Och det är ju inget märkvärdigt med det. Det är väl meningen att hon ska kunna allt. Så där som det är på årskontroll på barnrådgivningen. Men när barnet har en funktionsnedsättning kan det icke-märkvärdiga bli märkligt märkvärdigt.

Hon kan verkligen allt.

Skulle synen ha kollats hade hon förstås inte haft en chans, men den kollas av förekommen anledning på annat håll. Och också på det här hållet är det nog bara en tidsfråga tills hon inte längre kan allt. Också den dagen hoppas jag att vi kan fokusera på allt det hon faktiskt kan och inte låter oss nedslås speciellt långt ner på grund av det hon inte kan.

I hennes fall är det så uppenbart att vi inte har en aning om vad livet kommer att föra med sig. Det är ju precis lika sant gällande de andra barnen också, men med dem kan vi för en kort stund ibland inbilla oss att vi vet.

Att älska en människa – vare det sig är ens eget barn eller någon helt annan – innebär alltid en risk. Det innebär alltid att inte veta. Vilka hinder kommer att dyka upp? Vilka av dem blir oöverkomliga? Aldrig vet vi.

Men att älska en människa är alltid värt det. I hennes fall är det så uppenbart. Så ovanligt uppenbart.