Jag tror att precis alla föräldrar ställer sig frågan ibland. Vad ger jag egentligen mina barn? Vilka verktyg för livet? Vilken inställning?

Ikväll fick jag ett svar på den frågan.

Under fotbollsminuterna vi aldrig ville ha blir ett av våra barn så skärrat att andningen börjar hacka. Det år som gått har lärt våra barn att helt fruktansvärda och otänkbara saker ibland kan hända och jag tror att den lärdomen gör sig smärtsamt påmind i just den här stunden.

Så jag finns nära. Medan jag tyst ber en bön för den man som kämpar för sitt liv. När jag några sekunder senare öppnar mina ögon ser jag att barnets händer är knäppta i bön för den man som kämpar för sitt liv.

Åtminstone det har jag gett dem. Jag har visat dem att vi faktiskt kan göra något också i de stunder när vi inte kan göra något alls. Jag har lärt dem att knäppa händerna i stort och smått. För den som tror på bön finns det alltid en väg.

Livet ändå. Så stort och skört och mäktigt. Och mot alla odds får vi se mera fotboll ikväll.

Vilken match. Vilken kväll. Större än fotboll. Så väldigt mycket större än fotboll.