Vi har vetat att det är något med Hildes ögon och syn nästan hela hennes liv. Det började utredas när hon var kanske fem månader ung och på den vägen är det. Hon fick sina första par glasögon hösten hon skulle fylla två, sina andra par hösten hon skulle fylla tre och sina tredje par hösten hon skulle fylla fyra.

Vi har egentligen en ganska vag uppfattning om hur bra hon verkligen ser – så är det med små människor – men länge hoppades vi att glasögonen skulle räcka. Att hon med hjälp av dem kunde se tillräckligt bra.

För ett år sedan använde läkaren ordet synskada för första gången. Jag kommer ihåg det så bra. Och jag kommer ihåg att det liksom förändrade ingenting och allting på samma gång. Ingenting för att Hilde ju såg precis lika bra eller dåligt när vi gick ut från läkarens rum den dagen som när vi hade gått in. Och allting för att vi den dagen insåg att glasögonen inte kommer att räcka, att det här något med Hildes ögon och syn är något som kommer att prägla hennes liv.

Sedan dess har vi fått veta ännu mer. Vi har en diagnos och vi har en förklaring, i den mån sådant här någonsin kan förklaras. Också det har förändrat både ingenting och allting.

I vissa stunder oroar jag mig och i vissa stunder oroar Fredrik sig. Tänk om hon aldrig kommer att… eller Hur tror du det blir med…? När jag är orolig är han lugn och trygg och när han är orolig är det jag som är det. Vi turas liksom om och oron blir mer och mer sällsynt. Nåden i att få vara två är den bästa och största nåden i alla lägen. Men alldeles speciellt i lägen när man står inför helt nya utmaningar.

En annan stor nåd är att det barn som vi var stödfamilj åt under sex år i Helsingfors också hade en synskada. Vi vet något om hur livet med en synskada kan se ut. Något om de svåra utmaningarna och något om de oändligt många möjligheterna. Där kan jag inte låta bli att tänka att Gud nog förberedde oss lite. Jag vet att ordet synskada skulle skrämma oss på ett helt annat sätt om inte det barnet hade varit en del av vårt liv. Tacksam.

Min bön för Hilde är densamma som den alltid har varit: att hon ska få leva ett rikt och meningsfullt liv, att hon ska våga älska och bli älskad. Och sådana liv kan se ut på väldigt många olika sätt. En synskada är inget hinder. Visst skulle ett mirakel vara fantastiskt, men det har visat sig vara märkligt svårt (och märkligt ointressant) för mig att be om ett mirakel för mitt eget barn.

Vi vet fortfarande rätt lite om hur bra hon egentligen ser och vilka begränsningar hennes synskada kommer att innebära. Vi kan fundera på det, men vi är inte rädda. Hilde har nämligen visat sig vara en helt fantastisk liten människa. Så rustad för livet. Så redo för det.

Bring it on.