Deras första år i Lärkan var mitt sista. Jag var deras grupphandledare och jag föll som en kägla när jag träffade dem första gången i augusti 2018. Eftersom vi redan då lekte med tanken på att flytta till Kvevlax minns jag att jag föreslog att vi kanske kunde vänta med flytten tills den här gruppen hade blivit studenter. De var så speciella. Och jag minns vad Fredrik sa.

– Om vi ska vänta med att flytta tills du får elever som du inte tycker om så kommer vi aldrig att kunna flytta.

Sant. Så sant.

Så vi flyttade. Trots att de var och är så speciella. Och idag fanns det egentligen bara en enda plats där jag kunde vara. I den skola som än så länge är mest min när de sista av ”mina” studerande blev studenter. Jag är otroligt tacksam för att jag fick sitta med i salen när de fick sina vita mössor.

Det var så fint att få se dem. Jag kom ihåg samtal vi haft, texter de skrivit, tal de hållit. Jag kom ihåg värdefulla möten, skratt och tårar. Jag kom ihåg alla gånger när de velat och vågat dela något stort och säga något verkligt viktigt med sina unga röster. Jag kom ihåg att det absolut största som finns är att få gå med en bit på unga människors livsväg.

Jag fick också träffa en del saknade kolleger. För få – för så är det i coronatid. Och med för mycket distans och för lite tid – för så är det också. Men jag fick några värdefulla möten med de människor som var min vardag i så många år. Med dem fick jag bli till som lärare och jag har svårt att föreställa mig en bättre miljö för en människas första steg på lärarbanan.

Jag hade på riktigt världens bästa jobb. Världens. Jag visste det varje dag i tio år och jag vet det idag. Men jag vet också att det finns också andra jobb som är världens bästa, så det finns egentligen ingen sorg idag. Det finns bara en enorm tacksamhet.