Jag kom inte ihåg om eller i så fall hur man ska visa sin biljett på bussen. Jag kunde inte för mitt liv komma på att Elielplatsen heter just Elielplatsen.

Jag bor verkligen inte i Helsingfors längre.

Men jag kom ihåg adressen till ena bästisen. Där fick jag sitta och bada i solsken och kärlek och goda samtal och jag fick äta sallad med precis det jag allra helst vill ha i min sallad. Vet inte om någon annan i hela världen skulle veta det. Men hon vet.

Och jag kom ihåg adressen till andra bästisen. Där ska jag få kvällsmysa och övernatta. I det hem som känns nästan som mitt. Där har jag sovit näst mest de senaste två åren och sådant sätter spår. Där blir jag älskad som precis den jag är. Det sätter mer än spår.

Så deras adresser minns jag, trots att jag inte längre minns hur man beter sig i lokaltrafiken. För även om jag inte bor i Helsingfors längre så bor de här vännerna i mitt hjärta. För alltid.