En av Arvids bästa kompisar är här på övernattning. Eller rättare sagt: jag trodde han var en av Arvids bästa kompisar, men det visar sig att han är mer än så.

– Mamma, han är min officiella målvaktstränare, förklarar Arvis stolt när de kommer in efter nästan två hela timmar ute på gården.

De har en ambitiös plan. De ska träna minst en timme om dagen och bästa kompisen – förlåt, den officiella målvaktstränaren – ska göra upp ett träningsschema och har dessutom tillstånd att uppmärksamma Arvid på hans svagheter som målvakt. Eftersom det är sådant en bra och snäll tränare gör.

Jag nickar instämmande. Tar dem på stort allvar. Minns nämligen precis hur det var när man var ganska liten och hade enorma planer. Jag var ju det där barnet som uppfann skidmärken (som simmärken men för skidåkning) som småsystrarna och deras kompisar kunde skida sig till i Setterbergskvarteret i Vasa i början av 90-talet. Jag var en officiell skidtränare. Jag visste bara inte att det hette så.

– Alltså, tack för att du vill vara min tränare! Jag skulle fast… kunna radera fortnite för att få ha dig som tränare, säger Arvid när den blivande målvakten och hans tränare kopplar av med lite fortnite efter ett hårt träningspass.

Visst har jag sagt att jag älskar barnens kompisar?