Nog är det ju lite trist om fyraåringen somnar 22.39 och man tycker det känns tidigt. Som om hon slocknat av misstag mellan middag och buu-klubben.

Men nog är det ju lite fint om man sitter hemma och distansjobbar och samma fyraåring tassar in i rummet och ger en stor kram med orden:

– Jag måste bara komma och säga att jag tycker om att vara ditt barn, mamma.

Det allra mesta är förlåtet då. Det allra, allra mesta.