Att vara Arvid nästan åtta år är att ha väldigt stora frågor.
– Mamma, jag vill inte att du ska dö, säger han plötsligt lite gråtande när jag sitter vid hans sängkant efter läggdags.
Och jag slås igen en gång av det helt ofantligt sanslösa i att jag är den personen i hans liv. Som verkligen inte får dö. Att få vara den för någon är svindlande stort. Åt alla tänkbara håll.
Sedan är han tyst så länge att jag är helt säker på att han somnat.
– Mamma, tror du att det kommer något nytt världskrig? frågar han då.
Och då tar vi det. För om någon undrar sådant när han egentligen borde sova, då bara måste man ta det.
Han är på många sätt så stor, min älskade lilla pojke. Jag vet inte riktigt när det hände, hann inte helt med. Han är på alla sätt så fin, min älskade lilla pojke.
Nästan för lycklig 
Jag har en dotter, snart åtta år. Frågorna är exakt de samma och så tuffa att svara på tycker jag.
De där är bland de svåraste frågorna som förälder tycker jag.. Så otroligt stort att få vara den personen i någons liv samtidogt som det är så otroligt smärtsamt att det lilla livet frågar.. Ja hur bemöter man det på rätt sättt.. Vad svarar man då man vill lova av hela sitt hjärta..du får så gärna skriva mer om detta så otroligt svåra