– Var det typ igår vi träffades? frågar hon.

Svaret är nej. Det var typ i vintras. Men när man är så nära varandra att man nästan är varandras kan flera månader coronatid kännas som… typ igår.

När vi för drygt tolv år sedan bestämde oss för att flytta till Helsingfors var det kanske mest på grund av dem och kanske näst mest på grund av Gud. När vi för nästan två år sedan bestämde oss för att flytta från Helsingfors var det kanske allra svårast att lämna just dem. För där, långt borta från familj och släkt, fick vi vara varandras familj och släkt.

Idag fick vi ha dem hos oss, de älskade bästa vännerna. Och jag påmindes; det spelar ingen roll om vi bor fyrahundra meter eller fyra kilometer eller fyrahundra kilometer från varandra. Vi har testat allt och genom allt har vi varit varandras. Och det var alltid typ igår vi träffades.

Vi må sakna många ofta sedan vi flyttade, men vi har inte förlorat någon. Däremot har vi vunnit många. Det blev så tydligt när jag efter att vännerna åkt hem fick svara på ett meddelande om att vi är bjudna på tacos på torsdag till en familj som finns i vårt nya liv. Och när jag och Arvid tog en spontan tur till fotbollsplanen och han direkt hittade in i en match med andra barn.

I den stunden fanns bara en enda tanke. Tänk vad bra det blev.