Jag säger inte att jag blir provocerad av barn i jeansjackor och ryggsäckar som poserar utanför ytterdörrar med solsken i blick och miner som andas både förväntan och spänning. Jag säger bara att jag inte förstår vad de är gjorda av, de barn som ställer upp på sådant i sådant läge. Eller vad de föräldrar är gjorda av, de som arrangerar sådant i sådant läge.

Här hann vi i tid till skolan och alla var på hyfsat gott humör. Det finns inga bildbevis, ni får helt enkelt tro mig. Men jag ska skriva ner tre bilder så att jag minns dem senare i brist på de faktiska bilderna.

1. Ingrid bara bubblade hela morgonen och for iväg med en kompis till skolan. Rätt tidigt. Väldigt lyckligt. Bättre blir det inte.

2. Arvid var lite mer försiktig, för sådan är han och sådan får han vara. Men ändå trygg och glad. Bättre blir det inte.

3. Hilde meddelade att hon nog inte börjar skolan när hon blir sju. Hon stannar kvar på nya dagiset. Och bättre vitsord kan hon ju inte ge den plats som nu är hennes.

De bilderna. Det blev en fin start på en höst som blir som den blir. Det som kommer kommer. Omöjligt att veta vad. Men en fin start fick vi.

En start som också bjöd på någon slags loppukevennys när Hilde kom ut ur sitt rum klockan 22.38 för att hon behövde hjälp med att byta om till kanindräkt. Tänk att det behovet kan infinna sig vid den tiden en torsdag. När man är tre.

Ja. Suck.