Var det faktiskt jag som grät igår på kvällen för att jag kände mig så missmodig och missförstådd och misslyckad?

Jo, det var det nog.

Men det är också jag som idag har sagt Tänk vad bra vi har det minst tio gånger och menat det från tårna varje gång. Jag som idag har gjort nästan bara roliga saker och många gånger tänkt att jag inte skulle byta något med någon annan människa.

Dessa tvära kast. Trots tolv år av den varan har jag fortfarande inte lärt mig att hinna med. Men jag blir faktiskt allt bättre på att njuta av det goda när det goda är, undviker att ägna ens en halv sekund av det goda åt att fundera på när det månne blir mindre gott igen. Och det är ett enormt framsteg som gör enorm skillnad.