Min vän Christa har för Kyrkpressen skrivit en ljuvlig och läsvärd kolumn om sitt livs junimånader och avslutar texten med orden: Minns du ditt livs junimånader? Tänk efter noga!

Det är omöjligt att låta bli. Tillåt mig minnas.

1994. Jag har för någon månad sedan fått veta att jag har fått en av barnrollerna i The Sound of Music på Wasa teater. Redan i juni kan jag alla mina repliker utantill. Baklänges. I sömnen. Det här är större än något jag någonsin kunnat föreställa mig.

1995. Jag repeterar sommarteater på Stundars. Ska spela Annika i Pippi Långstrump. På svenska OCH finska. Det senare är märkligare och overkligare än något jag någonsin kunnat föreställa mig. Kan man ha en bärande roll i en pjäs på ett språk man inte ens kan köpa mjölk på? Oklart. Fortfarande idag oklart.

1996. Jag och familjen flyttar hundra kilometer norrut från Vasa. Jag ska snart bli tonåring och bor för första gången i mitt liv i egnahemshus. Om några månader ska jag börja en enorm högstadieskola där jag inte känner någon. Alls.

1998. Jag blir storasyster för tredje gången och är riktigt obesvarat kär i en pojke som är alldeles för cool för mig. Jag åker på skriftskolläger och mitt liv förändras. Inte för att jag möter Jesus utan för att jag blir cool.

Sedan kommer några år som är så omvälvande att jag inte kan ge dem ens närapå rättvisa med några korta meningar.

2002. Jag blir student och jag får en studieplats på pedagogiska fakulteten som jag inte tar emot.

2004. Jag planerar bröllop med min bästa vän. Idag skulle jag göra nästan allt annorlunda, men jag skulle välja samma man. Och det är ju det enda som verkligen räknas.

2007. Jag har studerat journalistik ett år och är övertygad om att jag hittar min grej. Jag sommarjobbar på både Radio Vega och Vasabladet och är tröttare än någon gång tidigare i livet. Kanske lyckligare också.

2008. Jag blir mamma. Världen blir en annan.

2009. Jag, Fredrik och Ingrid flyttar till Helsingfors med våra bästa vänner och börjar ett nytt liv där. Jag blir moster för andra gången.

2010. Jag sommarjobbar på Radio Extrem. Det kanske mest otippade på mitt CV. Än idag.

2011. Jag får veta att jag är gravid. En månad senare får jag missfall. Jag tror att jag ska klara det ganska bra. Det gör jag inte.

2012. Jag är nästan höggravid och mår som en prins.

2016. Vi berättar för världen att vi ska bli en till familjen. Om allt går som vi hoppas och ber. Sällan har ett om använts lika ofta och med lika stort eftertryck. Det gick som vi hoppades och bad.

2019. Vi flyttar. Efter tio år i Helsingfors flyttar vi tillbaka till Österbotten, men till en ort där ingen av oss någonsin bott tidigare. Hur tillbaka det då är? Bra fråga.

2020. Jag är trött. Inte oroväckande trött och antagligen inte ens förvånande trött. Första året på en ny ort med nya jobb, ny skola, nytt dagis och nya vardagsmänniskor tar på krafterna och måste få göra det. Jag är också glad och tacksam över att så mycket av allt det där nya har blivit så bra. Och över att så många av de där gamla fortfarande finns så nära hjärtat och är så viktiga.

Jag kan väl konstatera att det hände mer och större och oftare förr. Och att jag är väldigt nöjd med det.