Vid ett tillfälle i dag hör jag mig själv säga till Fredrik:

– Det här kan faktiskt vara sommarens absolut sämsta dag. 

Och jag menade det. 

Ändå slutade dagen fint. Vi fick hälsa på de godaste av vänner, sådana som vi har slutat låtsas inför för länge, länge sedan. Vi kom dit med vårt dåliga humör och de tog emot oss med sin ostädade diskbänk och efter några timmar tillsammans kändes alla dagens usligheter fjärran. 

Också gårdagen med sina smärtsamma farväl totalräddades av att vi fick vi umgås med vänner. Vänner som vi inte träffat ordentligt på flera år, men vänner som det alltid är nära till djupet med. Vi ville liksom aldrig åka hem. 

Aldrig tar jag mina vänner för givna. Änglar i människoskrud är de.

Kvinnorna på bilden har lärt mig mycket om änglar. Tänk att de finns! Och tänk att de vill finnas med mig. 

Bilder: Matilda Audas Björkholm

I går grät jag sju gånger – ja, jag räknade. Det var de märkligaste av tårar. Tårar jag grät i går för att jag visste att jag skulle gråta i dag. 

Vi tog nämligen farväl av vårt sommarhus. Vi tog farväl av vår sommarfamilj. Och ingen hjälp hade jag av gårdagens tårar. Det fanns så många kvar. 

Det är fint att jag får ha en plats i mitt liv som jag älskar så mycket att jag inte kan se den för vad den egentligen är; ett galet renoveringsprojekt som kräver tid och krafter och pengar som ingen har. Det är ännu finare att jag får ha människor i mitt liv som jag älskar så mycket att jag egentligen inte klarar mig utan dem. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

Jag pussar honom på pannan en gång, två gånger, tjugo gånger. 

– Det finns ingen finare än du. Jag är så glad över att få vara din mamma. Varje dag är jag tacksam över att få höra ihop med dig, säger jag. 

Han blundar och ler och nickar. 

Jag nöjer mig inte. Jag vill ha mer. 

– Har du något att säga till mig då? frågar jag lite försiktigt. 

Han slår upp ögonen och tittar på mig. 

– Inte så himla mycket faktiskt, svarar han. 

Och jag, som helt saknar självbevarelsedrift i mötet med honom, frågar igen: 

– Men något litet? Kanske? 

Han funderar länge. 

– Min cykelhjälm är fin och den går bra att cykla med, konstaterar han. 

Inte riktigt den kärleksförklaring jag bad om. Om vi säger så. 

Men vet ni vad? När han vaknar på natten är det mig han frågar efter. Han tycker om mig. I smyg. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

I dag har det gått tretton år sedan Fredrik blev min och jag blev hans. 

För varje år blir jag lite mer tacksam över det som vi är och har. För varje år blir det lite svårare att sätta ord på det. För varje år förstår jag både mer och mindre av varför vi älskar varandra så bra.

Vårt trettonde år har varit ett år då glamouren och romantiken har fått ge vika för höggraviditet och bebistid och småbarnsstrul. Och tro mig; jag är aldrig en så tråkig och dålig livskamrat som under bebistid. 

Men ändå. 

– Du var hetast på hela bröllopet, säger han till mig efter en av sommarens fester. 

Trots att jag förstås inte var det. Jag var nog inte ens åttonde hetast. Vid vårt bord. Men han älskar mig. Mer än jag förtjänar. Mer än jag trodde var möjligt. Han verkar dessutom tycka att jag visst förtjänar. Och han verkar tycka att det är mer än möjligt att gilla mig. Rentav festligt. 

Vi är i sanning det finaste vi har. 

Ingen behöver upplysa mig om att vaccinfrågan inte är enkel. Det vet jag. Tro mig. Hildes hud började krångla ganska direkt efter första vaccinet och det var svårt att ta ställning till hur vi skulle fortsätta. Finns det en koppling mellan vaccinet och hennes hudproblem? Kanske. Kanske inte. Det kan vi inte veta. Det är så mycket vi inte kan veta. 

Mitt i allt det jag inte kan veta om vaccin så litar jag hellre på läkarna och forskarna än på min egen okunskap. Det må vara naivt av mig, men eftersom jag själv inte har forskat i vacciner så måste jag ju vara lite naiv. Jag måste helt enkelt tro på någon annan – det måste troligtvis du också – och har åtminstone inte hittills hittat någon mer trovärdig än de läkare jag kommit i kontakt med. 

Jag lider ju av en obotlig tro på diskussion och möten oss människor emellan, men den här vaccinfrågan är uppenbarligen otroligt knepig. Det går kanske inte att hålla en saklig diskussion när de flesta av oss talar med egen erfarenhet snarare än med kunskap, med känsla snarare än fakta. Men vi måste alltid försöka vara respektfulla och snälla.

Därför: när jag som ”vaccinförespråkare” läser ett inlägg skrivet av en förälder vars barn tagit skada av vaccin och nu väljer att inte vaccinera sitt andra barn så börjar jag ju inte debattera med den föräldern. Det är så uppenbart att den personens val är format av en tragisk händelse, snarare än av forskning. Att då kräva vetenskapliga argument blir bara underligt. Och lite respektlöst och känslokallt. 

I kommentarsfältet till min vän Sandras inlägg pågår just nu en respektlös och känslokall debatt som jag verkligen önskar att hon hade sluppit. Det är på något sätt uppenbart att människor som valt att inte vaccinera sina barn känner sig tvungna att försvara det valet i mötet med familjen Holmgårds oro för sin älskade Oliver. Men det är på alla sätt uppenbart att hennes berättelse är fel forum för de försvarstalen. Och det blir också ganska uppenbart att vi människor sällan är som vackrast när vi befinner oss i försvarsposition. 

Sandras berättelse är viktig. Därför delade jag den. Modigt gav hon den stora rädslan för ”ofarliga” sjukdomar ett ansikte och ett namn. Hon utgav sig inte för att ha alla svar, hon utgav sig för att ha en berättelse och rätten att dela den. 

Mina älskade barn. Jag vill alltid göra de val som jag tror att är bäst för er. Ibland vet jag inte vad det är och ibland kommer det att bli fel. Men jag kommer att kunna förlåta mig själv om jag gjorde det som jag trodde var bäst. 

Jag har skrivit om det förr och jag är beredd att skriva om det igen. Vi som kan vaccinera våra barn ska göra det. 

Igen en gång diskuteras vaccinmotståndet i Jakobstadsregionen. Och igen en gång är debatten förvirrande på tusen olika sätt. Diskussionen blir ett kaotiskt brus – så där som det lätt blir när vi diskuterar sådant som vi egentligen inte behärskar.

Men så finns det en röst som skär genom bruset och landar i mitt hjärta. Våra fina vänner Sandra och Nicklas Holmgård, som lever i just Jakobstad, vet numera mer än de någonsin ville veta om konsekvenser av att vacciner väljs bort. 

Här är en del av Sandras tankar kring den diskussion som pågår nu. Igen. 

”Vår son Oliver har INCL, en sjukdom som gör att han utvecklades normalt tills han var ungefär 1,5 år och gör att han långsamt förlorar sina förmågor. Varje infektion Oliver får gör att han blir sämre och vi vet att en infektion en dag kommer att avsluta hans liv. Vi är beroende av sjukhusvård, varje månad sedan han blev sjuk har vi varit på sjukhus. En läkare har sagt att alla i Olivers närhet ska ta alla vaccin som erbjuds och att vi helst inte ska röra oss där ovaccinerade finns. Försök att tänka er in i vår situation. Var kan vi röra oss? Vi är inte ensamma om det här, många lever med samma rädsla, med vetskapen om att en infektion som många bara ser som en liten influensa, kan ta ett liv. 

Bland kommentarerna skrev en person under pseudonymen Majken så här “När en baby föddes i Bagdad… förde man den för ett dygn till den smutsigaste delen av staden… om barnet överlevde var det levnadsdugligt

Det kan låta hemsk för folk idag… men den som inte orkar bära livets bördor skall inte heller behöva göra det… på min tid fanns inte vacciner… de som gått genom ekluten levde ofta till hög ¨ålder… friska.”

Mitt förnuft säger att jag inte ska bry mig om vad någon skriver anonymt men självklart gör det ont när någon skriver så.

Varje dag kämpar jag och min man för vår son liv. Vi vet att det blir alldeles för kort men vi gör vad vi kan för att han ska få ett gott liv med många bra dagar. Varje gång ni argumenterar för er rätt att låta bli att skydda era barn från svåra sjukdomar kan ni tänka på oss som varje dag kämpar med en sjukdom som långsamt tar vårt barn. Vi som varje dag önskar att det funnits ett vaccin mot INCL. Tack alla ni som tar vaccin och vaccinerar era barn, tack för att ni valt att inte förvärra och förkorta vår sons liv.”

För Oliver. För alla andra barn som kan dö av en sjukdom som de flesta av oss har nåden att se som ofarlig. För alla friska barn, för att de ska få förbli friska och inte drabbas av ”ofarliga” sjukdomars farliga följdsjukdomar.

För dem vaccinerar vi. 

Bilden ovan är tagen för ett år sedan. Jag minns att kände mig som en val. Och att jag kände mig lite ledsen för att jag kände mig som en val. Och så kände jag mig lite ledsen för att jag kände mig lite ledsen för att jag kände mig som en val. 

I dag ser jag det så tydligt. Inte var jag ju någon val. 

Bilden ovan är tagen nu. Ett år senare. Hon den lilla som jag visste bara en enda sak om då för ett år sedan vet jag så väldigt mycket mera om nu. Hon är åtta månader gammal. Hon skrattar med ljud. Hon älskar sötpotatiskyckling. Hon är oförskämt nöjd så länge vi respekterar det tidsschema som vi gett henne. Hon sover hela nätterna i eget rum. Hon har en tand.

Det bästa av allt? Hon kan sitta. Hon kan åla. Krypa om hon vill, men vill nästan aldrig. Hon ställer sig upp med stöd. Vi har så mycket fint att berätta för läkarna! 

Jag älskar att jag får vara hennes mamma. 

Det finns mycket man kan säga om mig. Ganska lite av det är värt att säga och mycket av det säger ytterst lite. Det jag helst hör säger kanske minst av allt.

Men ni. Ni fyra.

Ni är mitt allra, allra viktigaste. Och jag hoppas och vågar ibland tro att ni berättar mer om mig än något annat berättar.

Bilder: vår vän Maria Hedengren som fotade oss när vi gick på bröllop i slutet av maj.