– Oj nej! Jag höll på att stiga på Hilde. Jag glömde att hon finns. Händer det dig också? Att du glömmer att hon finns? frågar min man.

Som minns allt bättre än jag. Och med allt menar jag allt från Ingrids tandläkartider till Fpa-ansökningar och adressändringar som jag ska göra. Och bankkonton jag ska avsluta. 

Men att Hilde finns. Det kan han tydligen glömma. Medan jag alltid minns. Det finns inte en sekund då jag inte vet att hon finns, var hon finns och hur hon finns. 

Jag lutar åt att hans och mitt föräldraskap aldrig ser så olika ut som nu; då ett barn är riktigt, riktigt litet. Fredriks liv är på många sätt rätt oförändrat sedan Hilde föddes medan mitt liv påminner bara vagt om mitt vanliga liv. Han är på resa i fjärran land och trots att han varit borta flera dagar har nog ingen undrat var hans nyfödda dotter är. Själv räknar jag med att få den frågan om jag kanske eventuellt möjligtvis lämnar Hilde hemma när jag ska på middag om några veckor. 

Inte vet jag om det är direkt orättvist. Och inte vet jag till vems fördel den orättvisan i så fall skulle vara. Men olika är det. Väldigt olika. Och det vet jag.

Å andra sidan har de två andra barnen blivit lika mycket hans som de är mina när de blivit bara lite, lite större. Våra föräldraskap lär bli ganska lika den här gången också. Sedan. När hon blir bara lite, lite större. 

Och även om jag också skulle vilja somna på ett eget hotellrum och äta middag utan att någon drar i mig så vet jag att den tiden kommer. Sedan. Rentav snart. Om inte för snart.

Bild: Matilda Audas Björkholm