Tills jag dör

Han tänker mycket på döden nu. Sörjer att han själv ska dö, sörjer ännu mer att hans pappa ska dö. Sörjer till och med att jag ska dö. För visst älskar han mig också, men inte för en sekund får jag tro ens av misstag att jag är den han älskar mig mest.

En konsekvens av medvetenheten om döden är att han samlar ting nu. Som ska finnas med genom hela livet.

Så i dag plockade ihop en påse med brädspel. Hans bästa spel.

– För dem ska jag spara till jag dör.

Och i går tog han det lite, lite för långt. 

– Mamma, måste man slänga sådant som är mögligt? frågade han och jag uppfattade inte allvaret.

– Jo, det måste man nog, svarade jag, som alltså inte uppfattade allvaret. 

Tills han började gråta förtvivlat. Och förklara lika förtvivlat. 

Han hade en stund tidigare fått en morot att tugga på. Och moroten var så fin att han ville spara den tills han dör. 

Och jag tog en risk. Jag sa att han får ha moroten på sitt bord. 

– Tills jag dör? 

– Ja, tills du dör. Om du vill.

Jag hoppas ju innerligt och vågar nästan tro att han lever längre än han vill spara den där mellanmålsmoroten från januari 2017.


Jag älskar honom. Tills han dör. Tills jag dör.

2 reaktioner på ”Tills jag dör

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s