– Mamma, får jag säga en sak?

Egentligen inte, vill jag ropa. Egentligen vill jag bara vara för mig själv just nu. Egentligen har det varit läggdags i fyrtiofem minuter och du borde vara i din säng. 

Men jag tänker lite längre. Ibland hinner jag göra det. Jag önskar att ibland vore oftare.

– Säg då, älskling, säger jag. 

Och han berättar. Om det där stället där vi var med Emmi och Anders. Om den där stora rutchkanan som han inte åkte då, men som han kanske skulle vilja åka nu. 

– Sidu, jag vågade inte då, förklarar han. 

Jag älskar att han inte vågade. Eller egentligen; jag älskar att han vågar säga att han inte vågade. Han har inte lärt sig ännu att en man alltid förväntas våga. Eller så bryr han sig inte. 

Jag tror att han är betydligt modigare än många av dem som vågar mer än han. Finns det något modigare än att erkänna sin egen feghet?

Tänk om han skulle få bli en man som vågar erkänna att han inte vågar allt.

Tänk om han skulle få bli en man i en värld och en tid som vågar män som inte vågar allt. 

Bild: Matilda Audas Björkholm