De människor som är våra barn är väldigt olika varandra, men några egenskaper har de väldigt gemensamt:

– de har extremt starka röstresurser (jag hoppas verkligen att de kommer till nytta och välsignelse någon gång för det har verkligen inte bara varit roligt alla stunder alla dagar)

– som små har de varit totalt värdelösa på att ta emot tillsägelser

– som små har de fått en rejäl kulmage efter varje bättre måltid (ibland också efter sämre, och NEJ det är inte bara sådär lite som typ alla små barn har – vi talar blivande trillingmor i vecka 41)

– de tycker jättejättejättemycket om Fredrik och har uppenbarligen alla en lång eller ännu längre period då de ofta vill poängtera att de gillar honom mer än mig

Hilde var som riktigt liten riktigt mamis, på ett sätt som ingen av de andra någonsin hade varit. Sedan dess har hon verkligen varit bådas, tills typ förra veckan när hon över en natt blev Fredriks.

– Pappa är min bästis, förklarade hon. Och så var det med det och så har det fortsatt vara. Hon kallar honom numera bästis ungefär lika ofta som hon kallar honom pappa.

Jag tänker mig att de där två snart har halsband med halva hjärtan och matchande kläder. Det senare har de förresten redan. Sedan Hilde fick sin nya bästis har hon haft Liverpool-kläder klart oftare än vanligt.

Varje fars dag blir jag lika tagen av hur många världens bästa pappor det faktiskt finns. Tänk att så många barn – både yngre och vuxna barn – får känna att just deras pappa är den bästa i världen.

Samtidigt tänker jag på alla dem som aldrig skulle kunna använda sådana uttryck för att beskriva den pappa som är deras. Och på dem som inte kan använda sådana yttryck för att beskriva den pappa som är deras barns pappa.

Sorgen i det alla dagar. Sorgen i det just den här dagen.

För mig är det här med pappor och fars dag samtidigt både helt oladdat och helt superladdat. Ibland är det ju så. Någonstans inne i mig finns ett litet barn vars morfar kom till dagiset för att göra stentroll när alla andras pappor kom, på en tid när det var så att alla andras pappor kom. Men mest av allt är jag idag tacksam för att vägarna till en pappa kan se så olika ut och för att mina barn har en så sanslöst fin pappa, för att de använder uttrycket världens bästa och menar det när de beskriver honom.

En av dem lyfter i sitt farsdagskort fram att pappa är bra på att spela pippispel och vara med mamma. En annan önskar att han skulle vara proffsspelare och vill hälsa att han är bäst. En tredje kallar honom hjälpsam, omtänksam, inspirerande och cringe.

Så låter det hos oss fars dag 2020.

Den här bilden är tagen i augusti 2018. Den säger så mycket om min Fredrik och den pappa han är. Mer om berättelsen bakom bilden kan du läsa här. Glad fars dag, min älskade. Tänk att det är just du som är just mina barns pappa. Ingen är gladare än jag.

Ledig dag med familjen. Så härligt i teorin och ibland också i praktiken. Men eftersom den här dagen började för tidigt för fyra av fem av oss har just den här lediga dagen med familjen inte riktigt kommit till sin rätt. Om jag hade fått en euro varje gång någon varit arg på mig idag skulle jag vara rik. Faktum är att jag skulle kunna leva rätt flott också om jag bara fått tjugo cent per gång någons ilska varit riktad mot mig.

En sådan dag.

Trots att ilskan har flödat men inte gett mig en enda cent känner jag mig lika rik som jag faktiskt är. Att få ta just de här typernas dåliga humör är en gåva, även om det är en gåva som stundvis frustrerar, irriterar och tröttar ut. Att få ha dem alla hos mig är stort.

Jag vet det så väl just nu.

Enligt min dotter, som har klart bättre koll än jag, skrev Billie Eilish låten I love you efter att en vän dött.

Idag har min dotter och hennes bästa vänner sjungit just den låten i kyrkan. Det var så fint men mitt hjärta har gått sönder och det gör så ont samtidigt som jag vet att hjärtat klarar sig.

Idag har jag därför storgråtit på både buss och tåg i olika delar av Finland så konduktören kom in och frågade om jag är okej.

Och jo. Jag är okej.

Idag har jag också fått hänga lite med båda mina Helsingfors-bästisar, träffa min kära kollega, köpa julpynt på Stockmanns julavdelning och delta i en och en halv live stream å jobbets vägnar.

Att en enda liten dag kan rymma så mycket. Det känns som en vecka sedan jag åt frukost i ena bästisens kök. Denna dagen ett liv, sa farbror Melker en gång. Denma dagen hundra liv, säger jag.

Det var en gång en tid i mitt liv när vi hängde massor. En gång i veckan. Tur och retur. VR och jag. Man kan lugnt säga att coronan kom mellan oss och att vårt förhållande fick en lång paus.

Idag har vi återförenats. Och jag kom ihåg hur de där ensamma timmarna på tåg är mina absolut bästa läsa-jobbgrejer-timmar. Och jag kom ihåg hur gott det gör att få vara helt ensam en stund ibland. De stunderna är lite för få just nu.

Sedan tog jag lokaltåg P till en station hyfsat nära bästa vänner och fick återförenas med dem också. Att komma hem till dem är att komma hem.

Det här har på många sätt varit en fin dag. Jag behövde på många sätt en fin dag.

Tack.

Ikväll kunde jag skriva ett inlägg om det som hände ikväll. Om något av det mest overkliga jag varit med om i mitt liv som Ingrids mamma. Varje ord hade varit sant.

Men ikväll kan jag också skriva ett inlägg om något som också hände ikväll och som är helt overkligt fint; att ens barn har vänner som har helt fantastiska föräldrar. Att få veta att det är ljuvliga och godhjärtade och kloka människor som har format ens barns vänner är så värdefullt. Jag är så tacksam.

Han somnar till ljudbok, vår Arv. Ikväll till boken Fakta om Manchester United. Kan ju tyckas vara ett märkligt val för ett riktigt inbitet Liverpool-fan.

Men det fanns en tanke bakom.

– Jag lyssnar och lär mig så jag vet vem det är jag ska möta sedan.

Älsk på det.

Några år till ska jag låta honom tro att en proffskarriär är både rimlig och möjlig och trolig. Verklighetsförankring tar vi sedan. Hilde vill bli Anna och Elsa som stor. Själv trodde jag att jag var Snövit när jag var åtta.

Det ordnar sig.

Mycket kan man säga om Hilde, men någon djurvän är hon inte. Idag berättade hon att hon är rädd för Vera. Vera var mina föräldrars hund, men eftersom hon inte lever längre är det ju lite onödigt att vara rädd för henne. Påpekade jag försiktigt.

Däremot finns ju den nya hunden, valpen Laleh. Så jag frågade – igen försiktigt – hur det känns med henne.

– Jag låtsas att Laleh är en låtsashund för jag tycker inte om riktiga djur, förklarade Hilde sakligt.

Det är väl hyfsat vanligt att barn låtsas att låtsasdjur är riktiga. Jag hade själv mjukishunden Ruffe som jag på något sätt föreställde mig att var riktig och jag och mina systrar lekte ofta att våra cyklar var hästar. Men att låtsas att ett ett riktigt djur är ett låtsas? Troligtvis inte lika vanligt.

– Men jag är inte rädd för fågelungar, konstaterade Hilde.

Och så var det inte mer med det.

Han är en av Arvids allra bästa vuxna, har nog varit det nästan hela Arvids liv. När vi i tiderna berättade för Arvid att just han skulle vara en av Hildes faddrar minns jag att Arvid var lite tudelad. För å ena sidan var Arvid nog lite avundsjuk, men å andra sidan får ju Hilde en gudfar i världsklass. Och det fick hon.

När vi flyttade från Helsingfors flyttade vi också bort från honom, men igår fick vi träffa honom och hans fru när de kom på besök. Vi fick en så fin kväll tillsammans, men det finaste av allt var kanske att se hur snabbt Arvid och han hittade varandra. Hur kort vägen är mellan ett barn och en vuxen som genuint ser barnet och bryr sig och ger tid.

Jag tänker att de är alldeles speciella för våra barn; de av våra vänner som inte har egna barn eller som i något skede funnits i vårt liv utan egna barn. De som verkligen mött våra barn och läst böcker och spelat spel och ställt frågor. Jag är så tacksam över att de finns i vårt liv. De där som kom och hälsade på en timme innan barnens läggdags. De som först pusslade och lekte och sjöng en stund och gjorde barnens kväll för att sedan sjunka ner i soffan med oss och göra vår. De har berikat vårt liv så otroligt mycket.

Och jag tänker att det barn som får Arvids bästa vuxen och hans fru till föräldrar är ett lyckligt barn. Det barnet får nämligen en far i världsklass och också en mor i exakt samma höga klass.

En liten Arv. Med stor söthet. Världsklass.

Det är inte det att jag direkt avskyr halloween, det är bara det att jag tycker så väldigt mycket om alla helgons dag. Att pumpor och spöken och häxhattar har kapat typ vår enda kommersfria helg känns lite trist, att vi inte riktigt vågar låta döden och sorgen ta plats känns enormt sorgligt.

Jag tror nämligen att det gör oss gott att stanna upp och minnas. I en värld och tid där döden knappt finns är det viktigare än någonsin att minnas dem som en gång fanns och som inte längre finns. Minnas livets bräcklighet och ändlighet. Minnas tillsammans samtidigt.

Inte minst är det viktigt för att det gör oss tacksamma. En dag som alla helgons dag gör oss tacksamma för dem vi en gång hade men också tacksamma för dem vi fortfarande har.

Och tacksamheten; den är ju bara bäst. En högtid som hjälper oss att växa i tacksamhet måste vi värna om. Så länge vi gör det mest så må vi väl ställa ut en pumpa på trappan, men om orangefärgade ballonger skymmer sikten för det som på riktigt är viktigt här – då är det kanske bäst att låta dem vara. Vi ska inte låta halloween ersätta alla helgons dag. Vi kanske kan låta båda finnas om vi vill och kan, men om det blir svårt att kombinera zombier och gravljus ska vi nog alltid välja gravljus.

I år tycker jag för övrigt att du ska läsa Olivers mammas, och min vän Sandras, text om alla helgons dag med en tom famn. Och du ska också läsa Olivers pappa Nicklas text om sorg och saknad. Att de inte får ha sin Oliver hos sig är ofattbart. Att de får tro och hoppas att de får möta honom igen är ofattbart stort.

Jag tror att vi också i mötet med nattsvart sorg, som den som Olivers föräldrar har gått igenom, kan och bör landa i tacksamhet. Att vi är tacksamma för att våra barn lever är inte bort från dem som fått ta en stor förlust. Kanske tvärtom.

När du värdesätter det du har värdesätter du det som jag har förlorat. Så skriver Brené Brown i sin bok Mod att vara sårbar.

Amen, tänker jag. Amen.