Han har haft en jättefin söndag. Tre olika kompisar har varit här, två av dem minst två gånger. Det är en dag i hans smak. I allas vår smak. Han har så mysiga kompisar.

Ändå slog Helsingfors-saknaden till när vi åt kvällsmat. Det händer ibland. Inte ofta, men ibland. Han var trots allt hyfsat liten när cvi flyttade och minns inte så mycket, säger han. Men en lite diffus saknad kan drabba honom ibland. Och han minns fortfarande hur det kändes att gå upp för trappan på väg hem efter den sista dagen i förskolan, berättade han.

Jag förstod att inte strö salt i öppna sår, så jag frågade inte om han minns vad som hände innan vi gick upp för den där trappan. Om han minns hur alla hans bästa förskolevänner – också så mysiga vänner – bara samlades runt honom i den innerligaste gruppkram jag någonsin sett. Jag minns. Jag glömmer aldrig.

Det var svårt för honom att lämna Helsingfors. Han grät floder när han gick upp för den där trappan den där dagen. Det gjorde jag också. Samtidigt vet jag att det för båda stora barnen skulle vara ännu svårare att flytta härifrån redan nu. De har landat så väl, rotat sig så djupt och knutit så starka vänskapsband.

Det är en särskilt fin form av nåd; att veta att det skulle vara svårt för ens barn att flytta. Saknaden som följer när man väl flyttat är ett pris värt att betala för den nåden.

För en tid sedan fick en i personalen på Hildes dagis vänligt men bestämt – och helt säkert helt rimligen – påminna henne om att också andra måste få vara med och bestämma.

Hilde tog det inte jättebra.

– Men min mamma har sagt att Hilde alltid får bestämma, hävdade hon som försvar.

Varpå personalen försiktigt och med glimt i ögat frågade om hon ska kolla det med Hildes mamma.

– NEJ! protesterade Hilde blixtsnabbt.

Hon är viljestark och bestämd och vet alltid vad hon vill. Tur för oss alla att hon oftast vill helt okej saker. För de där gångerna under en dag då hon vill sådant som inte är okej… så vet vi det. Verkligen.

Hon var två och ett halvt när jag lärde känna henne. Jag var med på hennes treårskalas och på många kalas efter det. Idag är hon vuxen. Tjugo år gammal och en väldigt klok, varm, rolig och godhjärtad ung kvinna. En av mina barns många fina kusiner.

Jättehögt på min önskelista i livet finns trygga bra och nära vuxna i mina barns liv. Som inte är jag eller Fredrik. När vi flyttade från Helsingfors var en av de stora sorgerna att vi också flyttade från de underbara unga vuxna som var en så viktig del av vår flock där.

Men nu bor vi nära henne istället. Och hon är helt klart ett svar på mina böner. För vi som ber har ju tyngre artilleri än önskelistor att ta till. Senaste veckoslut hade hon och Ingrid tjejkväll och övernattning och idag har Arvid och hon bowlat och jagat pokemons. Jag undrar om han någonsin varit så stolt som när han fick ha helt egentid med sin vuxna kusin.

Jag är så väldigt tacksam. Vi har verkligen aldrig varit ensamma om våra barn, vi har alltid varit många som burit dem tillsammans. Det har varit av enorm betydelse för oss föräldrar, men frågan är om det inte varit av ännu större betydelse för våra barn. Att få bli buren av många – att få bli jätteburen – är verkligen en gåva. Att bli buren av en helt underbar kusin är det också.

Jag var gräsänka några dagar och just de dagarna fick vi besök av möss. Jag avskyr möss. Avskyr är ett starkt ord, men jag avskyr möss.

I nästan två dagar hade den lilla varelsen mig i sitt grepp tills jag äntligen hörde det ljuva ljudet av en musfälla som slog till.

Jag har onekligen haft stoltare stunder i mitt liv än den stund då jag lät Arvids kompis ta hand om musfällan – ja, du läste rätt. Jag tog noll ansvar och överlät det hela till en lugn och sansad nioåring med klart mer erfarenhet än jag. Inte min stoltaste stund, nej. Men jag har onekligen också haft mer skamfyllda stunder. Att tycka att möss är sjukt obehagliga är väl ingen egenskap man lägger på sitt cv, men (tyvärr) finns det nog klart större orsaker till skam i mitt personlighet än just det.

Nu är Fredrik hemma igen. Frågan om huruvida saknaden varit mer romantisk eller praktisk (den som undrar kan läsa här) var tråkigt lättbesvarad den här gången. Nu när han väl är hemma igen behöver Arvids kompis inte längre vara redo för tjänst. Må Fredrik inte heller. Må vi få leva vidare i musfri harmoni. Och nu när han väl är hemma igen märker jag att det nog fanns lite romantisk saknad också. Som jag äskar den mannen och att han finns i mitt liv och i min närhet.

Hur man vet att ens barn har en fantastiskt bra lärare? Nå, när man ser hur barnet leker lärare med sin lillasyster.

Han talar med den mildaste, lugnaste röst som finns. Han går pedagogiskt igenom skoldagens alla lektioner. Han presenterar dagens hjälplärare (Hilde) på ett sätt som får alla elever (mjukisdjuren) att känna sig som lottovinnare. Minst. Han uppmuntrar elevernas svar, både när det blir rätt och mindre rätt. Han använder termer som gymnastik inomhus som om han aldrig gjort annat. Han ser med sådan värme på eleverna. Han hittar på kreativa och varierande uppgifter. Han har en kaffemugg på katedern.

Han har en fantastiskt bra lärare.

Och hon. Hon har en fantastisk bra storebror.

Den här dystert mörka måndagen i november kom att bli den dag då jag sprang fem kilometer för tvåhundrade dagen i rad. I din bok är det kanske ingenting, i min är det rätt mycket.

Det här springprojektet kostat mig förvånansvärt lite. Att skapa en vana är lätt, att hålla fast vid den är ännu lättare. Men aldrig någonsin hade jag kunnat tro att hälsan och livspusslet och allt annat skulle möjliggöra tvåhundra springdagar i sträck. Jag är så tacksam. Tänk att den här stackars kroppen – den som i så många år alltid var lite för stor och lite för fel – hade det i sig.

Jag slutar förstås den dag då jag inte kan springa. Men tills den dagen kommer lär jag fortsätta. Det här mår jag alldeles för bra av för att sluta. Livet har lärt mig att hålla fast vid det som får mig att må bra. Därför fortsätter jag tills jag tvingas sluta. Det kan vara imorgon och i så fall är det så. Men också idag fick jag springa och jag vet det så väl;

att ingen av de dagar då jag kan springa fem kilometer är helt och hållet fruktansvärd. Det finns rätt många tecken på stor nåd i precis alla de dagarna. Må jag alltid se det.

Mitt some-flöde är väl som de flesta andras. Det mesta är lätt att bläddra förbi, men ibland dyker det upp rent guld. Ibland i form av information om en kurs i sagodans. Jag förklarar upplägget för Hilde och undrar om hon är intresserad.

OM hon är. Hon sträcker ut armarna så långt hon bara kan och utbrister:

– JA!

– Det är i en gympasal… börjar jag.

– Jag ÄLSKAR ju gympasalar, avbryter Hilde.

– Jag vet, bekräftar jag och frågar om jag ska kolla om det finns plats för henne i gruppen.

– Ja! Tack, mamma! säger Hilde med stor glädje och lika stort allvar och eftertryck.

Någon dag senare går hon på sin första lektion i sagodans. Jag är lite nervös, det är ju en helt ny grej med helt nya människor och så är det ju det här med synen. Hilde själv är inte det minsta nervös, hon går in med sin vattenflaska och vinkar hejdå.

Och jag undrar som så många gånger förr hur mina barn kan ha allt det mod jag aldrig riktigt haft.

En knapp timme senare öppnas dörren till gympasalen – en sådan som hon älskar – och Hilde tågar ut tillsammans med sin grupp och sina ledare. När hon går förbi mig på väg mot omklädningsrummet vinkar hon med ena handen.

– Mamma, jag har haft jätteroligt! säger hon.

Det finns så mycket ljus och glädje i vår lilla Hilde. Och så enormt mycket tacksamhet. Hon fyller vårt liv med så mycket ljus och glädje, vår lilla Hilde. Och med så enormt mycket tacksamhet.

(Jo, jag vet. Hon uttrycker sig helt osannolikt. Som en karaktär i en bok. Men hon talar verkligen på det sättet ibland. Helt osannolikt. Helt osannolik.)

Jag säger så ofta nej. Det gör mig knappast unik bland småbarnsföräldrar, men det gör mig knappast speciellt rolig heller. Så ibland går jag mot det där instinktiva nejet och nästan chockerar både mig själv och frågeställaren på kuppen.

– Mamma, kan du och jag se ett avsnitt av något program ikväll och äta något gott till? frågade han idag.

Inombords nästan avgrundsvrålade jag NEEEEEEEEEEEEJ! Vad tror du? Ett avsnitt och något gott till? En helt vanlig torsdag?

Men jag testar och säger ja.

Och så ser vi ett avsnitt av Mumindalen. Och äter glass. En helt vanlig torsdag och har det helt underbart.

Jag tror bestämt jag ska börja säga ja lite oftare.

Jag minns vad jag tänkte i våras. Om någon bara kunde ge mig ett slutdatum skulle jag fixa det här. Jag skulle kunna bita ihop om jag bara visste hur länge jag måste göra det.

Men om någon skulle ha sagt åt mig i början av april att coronan skulle sätta alla möjliga käppar i alla möjliga hjul också sju månader senare utan slutdatum i sikte… Nej, jag skulle nog inte ha velat veta. Redan då talades det väl om en andra våg, men jag ville nog inte ta det till mig. Orkade inte. Kunde inte.

Ofta är det ju nåd att inte veta. Vi säger oss ofta avsky ovissheten mest, men jag undrar nog. Vissheten är ju egentligen härlig bara om den är just härlig.

Någon dag ska vi alla ta vårt sista andetag. Någon dag ska alla vi älskar göra det. Jag tror de flesta av oss mår bäst av att få gå omkring och räkna med att det andetaget troligtvis tas rätt sent, medvetna om att det kan vara redan imorgon.

Vad vi har imorgon eller om en månad eller ett år eller tio vet absolut ingen av oss. Några gånger i ett liv ritas hela kartan om och när det händer i vårt eget liv vet vi inte. Och jag tror det är bäst så.

Jag tror det är nåd så.

De människor som är våra barn är väldigt olika varandra, men några egenskaper har de väldigt gemensamt:

– de har extremt starka röstresurser (jag hoppas verkligen att de kommer till nytta och välsignelse någon gång för det har verkligen inte bara varit roligt alla stunder alla dagar)

– som små har de varit totalt värdelösa på att ta emot tillsägelser

– som små har de fått en rejäl kulmage efter varje bättre måltid (ibland också efter sämre, och NEJ det är inte bara sådär lite som typ alla små barn har – vi talar blivande trillingmor i vecka 41)

– de tycker jättejättejättemycket om Fredrik och har uppenbarligen alla en lång eller ännu längre period då de ofta vill poängtera att de gillar honom mer än mig

Hilde var som riktigt liten riktigt mamis, på ett sätt som ingen av de andra någonsin hade varit. Sedan dess har hon verkligen varit bådas, tills typ förra veckan när hon över en natt blev Fredriks.

– Pappa är min bästis, förklarade hon. Och så var det med det och så har det fortsatt vara. Hon kallar honom numera bästis ungefär lika ofta som hon kallar honom pappa.

Jag tänker mig att de där två snart har halsband med halva hjärtan och matchande kläder. Det senare har de förresten redan. Sedan Hilde fick sin nya bästis har hon haft Liverpool-kläder klart oftare än vanligt.