Han har haft en jättefin söndag. Tre olika kompisar har varit här, två av dem minst två gånger. Det är en dag i hans smak. I allas vår smak. Han har så mysiga kompisar.

Ändå slog Helsingfors-saknaden till när vi åt kvällsmat. Det händer ibland. Inte ofta, men ibland. Han var trots allt hyfsat liten när cvi flyttade och minns inte så mycket, säger han. Men en lite diffus saknad kan drabba honom ibland. Och han minns fortfarande hur det kändes att gå upp för trappan på väg hem efter den sista dagen i förskolan, berättade han.

Jag förstod att inte strö salt i öppna sår, så jag frågade inte om han minns vad som hände innan vi gick upp för den där trappan. Om han minns hur alla hans bästa förskolevänner – också så mysiga vänner – bara samlades runt honom i den innerligaste gruppkram jag någonsin sett. Jag minns. Jag glömmer aldrig.

Det var svårt för honom att lämna Helsingfors. Han grät floder när han gick upp för den där trappan den där dagen. Det gjorde jag också. Samtidigt vet jag att det för båda stora barnen skulle vara ännu svårare att flytta härifrån redan nu. De har landat så väl, rotat sig så djupt och knutit så starka vänskapsband.

Det är en särskilt fin form av nåd; att veta att det skulle vara svårt för ens barn att flytta. Saknaden som följer när man väl flyttat är ett pris värt att betala för den nåden.