Han är en av Arvids allra bästa vuxna, har nog varit det nästan hela Arvids liv. När vi i tiderna berättade för Arvid att just han skulle vara en av Hildes faddrar minns jag att Arvid var lite tudelad. För å ena sidan var Arvid nog lite avundsjuk, men å andra sidan får ju Hilde en gudfar i världsklass. Och det fick hon.

När vi flyttade från Helsingfors flyttade vi också bort från honom, men igår fick vi träffa honom och hans fru när de kom på besök. Vi fick en så fin kväll tillsammans, men det finaste av allt var kanske att se hur snabbt Arvid och han hittade varandra. Hur kort vägen är mellan ett barn och en vuxen som genuint ser barnet och bryr sig och ger tid.

Jag tänker att de är alldeles speciella för våra barn; de av våra vänner som inte har egna barn eller som i något skede funnits i vårt liv utan egna barn. De som verkligen mött våra barn och läst böcker och spelat spel och ställt frågor. Jag är så tacksam över att de finns i vårt liv. De där som kom och hälsade på en timme innan barnens läggdags. De som först pusslade och lekte och sjöng en stund och gjorde barnens kväll för att sedan sjunka ner i soffan med oss och göra vår. De har berikat vårt liv så otroligt mycket.

Och jag tänker att det barn som får Arvids bästa vuxen och hans fru till föräldrar är ett lyckligt barn. Det barnet får nämligen en far i världsklass och också en mor i exakt samma höga klass.

En liten Arv. Med stor söthet. Världsklass.