Den här dagen för 8 år sedan:

Exakt så. Exakt så var det att bo i Helsingfors och ha hälften av sina människor i Österbotten.

Så för oss som hellre har det roliga framför oss än bakom oss är det i sportlovstid en ren lottovinst att bo i Österbotten. Kanske just den här veckan är den vecka jag gör det allra helst.

Jag älskar att se fram emot saker. Överraskningar har sin charm, men när jag får överraskningens gåva blir jag på något plan samtidigt fråntagen framemotseendets. Nu just ser jag fram emot. Så mycket.

Jag är inte en sucker för speciella datum. Minns bara nästan vilket datum vi förlovade oss, det är inget som gör sig speciellt väl i ringar. Om vi säger så.

Men eftersom vi har pratat om 22.2 halva dagen – och om Ukraina andra halvan – unnade jag mig en nostalgisk återblick. Vad har jag skrivit 22.2?

År 2010 skrev jag om egentid. Eller snarare om bristen på den.

År 2013 hade vår familj just flyttat in i den etta med kokvrå som var vårt lilla hem under rörrenoveringen.

År 2014 hade vi ett dilemma. Lite samma dilemma har vi fortfarande.

År 2015 skrev jag det kanske svåraste blogginlägg jag skrivit. Dittills.

År 2016 var jag i skrivstunden på en dålig plats.

År 2017 ville jag bli Maria Sundblom Lindberg.

År 2020 var jag i Liverpool med mina två förstfödda. Tänk. Med tanke på allt som hände sedan.

Jag är så löjligt glad att jag en vårdag 2006 fick frågan: kan du börja blogga för bloggen.fi? Aldrig hade jag tänkt tanken. Visste jag ens att bloggar fanns? Ännu gladare är jag att jag sa ja. Tänk att allt det här finns kvar.

Jag älskar våren mer och mer ju äldre jag blir. Tar den mindre för given för varje år som går. Förundras storligen – var den verkligen så här ljuvlig?

Idag vill jag nästan brista ut i ett rövardotterskt vårskrik.

Idag. Alltså. Det är minus fem idag. Snömassorna är enorma. Jag har inte ens anat solen. Men den annalkande våren liksom bor i hela mig. Det var ljust när vi startade till tandläkaren tio före sex. Ljust!

Om det känns så här redan nu… Med kylan och snön. Hur ska det då kännas i mars? April? Maj?

21 584. Så många steg har jag tagit idag. En del av dem med Fredrik i förmiddagssol. En större del med den vän som jag tar de flesta av mina steg med och en ännu större del med en vän i öronen. En vän som jag oftare borde ta steg med.

Hon som var med i öronen och jag pratade i telefon i sammanlagt två timmar och fyrtiofem minuter. Sedan blev vi avbrutna. Inte klara – avbrutna. Och det var väl nog dags att börja sluta då.

Jag tror bestämt att det här veckoslutet gav mig allt jag behövde just nu. Många människomöten. Promenader. Läsestunder. Stunder med familjen. Sömn. Dessutom sol. Jag känner mig redo för en ny vecka.

Sak jag aldrig tänkte på när barnen var små och föräldrarollen ny; att jag genom mina barn skulle komma att få vänner.

Idag började min morgon med att Ingrids kompis föräldrar hade funderat på min armbåge och ville hjälpa mig med den. På eftermiddagen var Hildes kompis och hennes mamma här på besök. På kvällen satt jag och drack te med Arvids kompis mamma.

Underbara människor.

Utan mina barn skulle de här människorna inte finnas i mitt liv idag. Helt säkert skulle andra människor finnas där istället, men jag är så tacksam och glad över att just de här gör det. Underskatta aldrig de vänner du kan få bland de föräldrar som hänger på samma juniorfotbollsmatcher som du själv.

– Finns tjuvar på riktigt? frågar Hilde.

Så jobbig fråga. Det mesta annat läskigt hon frågar om är lätt att svara på. Nej, Mårran finns inte på riktigt. Inte spöken heller. Eller dinosaurier. Lejonen är så långt borta. Men tjuvarna? Så jobbig fråga.

– Inte här och nu, säger jag.

För det är både trösterikt och sant. Och också i den sköraste av stunder, den där sömnen snart är nära, räcker det svaret för henne.

– Tur att poliser också finns på riktigt. Som Mys pappa, konstaterar hon tryggt.

Och det blir det sista hon konstaterar innan sömnen äntligen kommer.

Och jag ser henne somna och tänker att tjuvar som bara vill ha våra saker ändå kan skada rätt lite. Att de som vill ha annat kan skada så mycket värre och mer. Alla dagar tjuvar är det värsta hon kan föreställa sig är bra dagar.

Idag bjuder jag på tidernas mest spretiga blogginlägg. För att skapa någon slags struktur – eller sken av struktur – skriver jag i punktform.

1. Alfons Åberg fyller 50 i år. Helt fantastiskt. En av mina härliga kollegor konstaterade att Alfons har blivit fabo. Jag har tänkt på det här många gånger idag och blivit glad varje gång. Borde antagligen använda ordet fabo oftare.

2. Jag misstänker att jag lider av någon slags tennisarmbåge. Om det nu finns olika slags. Det har kommit krypande sedan mitten av november och blir egentligen bara värre. Tips tas emot med stor tacksamhet. Jag vill ju verkligen inte inte träna crossfit men märker att det inte på något sätt hjälper just nu. Troligtvis tvärtom, även om armbågen aldrig känns lika bra som i stunden när jag tränar. Lovar att inte skjuta budbäraren om du säger att jag verkligen borde vila. Och ja, jag har bokat en läkartid.

3. Hilde ropade just från sin säng att hon känner sig lite blyg. Det är ju lätt hänt så här efter läggdags. Men SOMNA DÅ så går nog blygheten över, vill jag ropa.

4. Arvid vaknade klockan sex idag för att se gårdagens match mellan Liverpool och Inter. Det är commitment. Ett commitment som resulterade i uruselt kvällshumör som enligt honom själv verkligen inte alls berodde på trötthet utan på att allt och alla var emot honom.

5. Jag är inte finlandssvensk läsambassadör speciellt länge till. Det börjar gå upp för mig på allvar nu. Att det här kapitlet i mitt liv småningom tar slut. Det har varit ett fint kapitel. Inte det kapitel jag hade sett framför mig, men ett fint kapitel.

6. Jag läser just nu Kerstin Ekmans Löpa varg och jag tycker inte riktigt om den. Och jag är helt säker på att det säger mer om mig och mitt sinnesläge just nu än om boken.

7. Jag har spicat upp my life med en fransförlängning så här i mitten av februari. Det kan ni få en bild på. Jag tror jag trivs.

– Det enda jag vill är att åka till Jamaica och se en kannibal.

Har Hilde sagt många, många gånger idag.

Jag samtidigt förundras, förstår inte alls och gillar väldigt mycket. Det är rätt ofta hon försätter mig i det läget, min högt älskade lilla Hild.

Vändagen 2022 blev vändagen då våra barn tog det här med personliga vändagskort till nya nivåer.

Arvid och hans klass jobbar mycket med styrkor. För övrigt så bra grej. Så när han skrev familjemedlemmarnas vändagskort tog han fram listan över styrkor och lät sig inspireras. På mitt vändagskort – egentligen på ett av tre – står det därför att jag förutom världens bästa mamma också är humoristisk, nyfiken, modig och uthållig. Faktiskt mer talande än de flesta vändagskortsformuleringar jag stött på, så det här med att ha styrkorna med i processen kan verkligen bli något. Det står också jag älskar dig mer en nåt anat och det är bara ljuvligt.

Ingen är lika underbar som Arvid när han är underbar. Jag har sagt det tusen gånger förr. Kommer att säga det lika många gånger till. Minst.

På ett av mina andra kort från Arvid står det Du är bäst på att läsa böker på dena planet. Det är ju också fint. Och jag tror att Hilde snappade upp det här med att utgå från mottagarens intressen när hon skrev sitt vändagskort till Fredrik. Jesus dog för lene sen och Jesus skapa Gud står det på det kortet. Nu vet jag ju inte om de här texterna kommer att slå stort i vändagskort – eller om det är teologiskt helt hållbart – men om så skulle ske kan du ju komma ihåg var du hörde det först.

Det är lätt att vara kritisk till en dag som väl egentligen bara vill få oss att konsumera ännu mera. Det är lätt att ställa sig över blombuketter och chokladaskar och presentkort. Att dagen dessutom kan få ensam att känna sig ännu mer ensam… Ja, den här dagen. Hur överlever den egentligen?

Men. Hilde har idag fått teckningar av ett par av sina vänner. Med kärleksförklaringar och hjärtan. Barnen fick en liten vändagshälsning av mina föräldrar med hund. Jag själv fick hemstickade sockor och det finaste kortet av en vän. En helt ljuvlig människa som jag inte ens visste att fanns för några år sedan. Ja, jag grät lite.

Den här dagen överlever för att vänskap är något av det absolut bästa som livet kan ge oss. Kanske det allra bästa. Något av det roligaste, vackraste och viktigaste. Alla dagar vet jag det, men det här dagen blir det liksom ännu tydligare än vanligt. Jag är så rik och så tacksam. Har så mycket och framför allt så många fler än jag förtjänar.

Och nu ska jag sluta dagen med min allra bästa vän, min älskade Fredrik. Vi är varken mer eller mindre romantiska än att vi ska äta vår specialitet. Det som blev vår grej redan när vi var nya för varandra och jag hälsade på i hans studielägenhet i Åbo. Det blir alltså jordgubbsglass, vispgrädde och chokladsås. I ölstop. Eftersom vi inte längre har smidig tillgång till Fredriks ex-rumskompis Mattias ölstop har vi investerat i egna för just det här ändamålet. Det går lika bra. Nästan.

Till alla som har människor av guld i sitt liv. Ta hand om varandra. Håll i varandra. Vi klarar så mycket mer och vi har så mycket roligare om vi får vara tillsammans.