Vi har fått fira en 11-åring ikväll. En av våra favoriter. Vi har också fått fira hans 6-åriga lillasyster. En annan av våra favoriter.

Och det var en fin kväll. Som alla kvällar är med det här gänget. De passar oss så bra på så många sätt.

Tänk att jag inte visste att vi behövde dem, tänkte jag i bilen på väg hem. För tre år sedan visste jag knappt att de fanns, nu är de så viktiga för oss.

Det finns många saker som gör att jag är glad att vi vågade flytta hit, men framför allt finns det många människor som gör att jag är glad för det.

De bråkar ofta(st). Är egentligen sams mest när de ser Liverpool-matcher med Fredrik och spelar sällskapsspel med mig.

Men. Tänk att få vara nio år gammal och spela fotbollscup och ha en storasyster som är tretton och kommer och ser alla ens matcher. Som dessutom ropar och hejar och kokar av ilska. Som verkligen bryr sig. Massor. Och är stolt. Sjukt stolt.

Och tänk att få vara tretton år gammal och ha en lillebror som är nio och som väl hemma i soffan igen självmant säger:

– Tack för att du kom och såg mina matcher. Det betydde mycket för mig.

I sådana stunder är jag så glad och tacksam för att de får ha varandra. I sådana stunder mår mammahjärtat bra.

Inte säger det allt om en människa, kanske inte ens speciellt mycket. Men något säger det definitivt om mig att några av mina absolut mest använda emojier är:

🙈😅😬

Det är ofta lite på gränsen. Lite tajt. Lite intensivt. Lite väl. Lite nära.

Det här livet som är mitt just nu. Idag konkretiseras den insikten av det faktum att jag fem gånger har klivit ur bilen vid sammanlagt tre olika fotbollsplaner.

Men mest av allt är det härligt och roligt. Hjälp, så medveten jag är om hur mycket och hur många jag faktiskt har. Idag konkretiseras den insikten av det faktum att jag fem gånger har klivit ur bilen vid sammanlagt tre olika fotbollsplaner.

Den här veckan har jag jobbat jättemycket och sovit jättelite. I måndags träffade jag ungefär 300 elever IRL, i onsdags ungefär 200 elever digitalt. Den här veckan har också innehållit en föreläsning på ett föräldramöte, en föreläsning för blivande lärare inom småbarnspedagogiken och en fortbildning för lärare i Helsingfors.

Det har varit läsvecka. Och det har märkts. Om vi säger så.

Efter en vecka som den här är jag lite trött och mycket glad. Och kanske allra mest tacksam för att jag har fått ha det här jobbet. Tänk att just jag fick den här möjligheten bland alla dem som ville ha den. Jag har fått lära mig så mycket spännande och jag har fått träffa så många fina. Rik är jag.

Lite trött och mycket glad och enormt rik.

Nästan dagsfärsk selfie.

Idag satt jag på ett hotellrum i Helsingfors och höll en digital träff med blivande småbarnspedagoger när jag hörde en hogljudd tuta spela Baby shark. Och sedan kom ropen. Abi abi abi.

Och jag insåg att det är penkkis idag.

En dag som brukar vara så stor för mig. Rolig och galen. Men mest av allt lite sorglig och tom. Det har varit dagen när de studerande man kommit allra närmast plötsligt försvinner från skolan.

Idag kände jag ingenting. Inget roligt och galet. Inget sorgligt och tomt. Ingen försvann.

Det är lättare så här. Men lätt är överskattat. Priset för att tycka om människor är ibland att känna vemod och tomhet. Det är värt det. Många gånger om.

Och den här till synes helt vanliga onsdagen i begynnelsen av april hölls ett möte på en dryg timme där sammanlagt elva personer satt och funderade på Hildes nutid och framtid.

Jag kan avsky att det behöver hända. Jag kan älska att det gör det.

Gotta love välfärdssamhället.

Hon kommer att få den hjälp hon behöver. Så många vill henne så väl.

Jag tror på en stark offentlig sektor. Jag tror att alla vinner på att så många som möjligt har det så bra som möjligt. Alla ska ha tillgång till småbarnspedagogik, skola, hälso- och sjukvård. Om det finns bara för de rikaste förlorar vi alla.

Men för att vi ska kunna ha en stark offentlig sektor måste vi vara beredda att betala för den. Och vi måste framförallt ha bra folk som är beredda att jobba för den.

Vi måste se till att de som jobbar inom vården har en tillräcklig lön och tillräckligt goda arbetsvillkor. Detsamma gäller naturligtvis också de som jobbar inom småbarnspedagogik och skola. Vår offentliga sektor måste kunna erbjuda attraktiva arbetsplatser. Annars förlorar den sin styrka. Om offentliga sektorn blir en sektor som ingen vill välja utan vissa tvingas välja… Då är vi illa ute.

Kanske inte just du, nej. Inte direkt. Inte du som har råd att betala rejäla avgifter för dina barns skolgång och din egen hälsovård. Men ändå också du. Faktiskt. För om dina grannar inte har råd med grundläggande mänskliga rättigheter och ett värdigt liv så kommer också du att drabbas av deras otrygghet.

Alla vinner på att så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Vi behöver goda berättelser. Nu kanske mer än någonsin behöver vi starka, vackra och lyckliga berättelser.

En av mina absolut bästa berättelser är den om min vän Therese och hennes familj. Idag kan du få lyssna till den berättelsen. Här.

Gör det. Bara gör det. För också mitt i en brinnande värld händer helt fantastiska saker och vi behöver påminna oss om det. Kärlek och ljus och liv är otroliga krafter. Också när hat och mörker och död härjar.

Kanske speciellt då.

Jag har gråtit många helt olika slags tårar tillsammans med Therese. Och jag är så glad och tacksam för att vi nästan bara gråtit av glädje tillsammans på sistone. Jag är så tacksam för att hon äntligen har fått allt det som hon borde ha fått för länge sedan. Hon är en fantastisk människa. En fantastisk vän och en om möjligt ännu mer fantastisk mamma.

Egentligen skulle jag vara hemma nu. Ha tjejkväll med Hilde och Ingrid och några av Ingrids kompisar. Vi skulle äta pizza. Hilde skulle antagligen få vara med en liten stund, jag en ännu mindre.

Men nu är det som det är – eller nu är Fredriks hälsa som den är – och jag är plötsligt på miniläger med Arvids fina fotbollslag. I natt lär jag somna på ett klassrumsgolv tillsammans med tio tioåringar. Jag klagar inte alls.

Efter några timmar på fotbollsläger är min respekt och beundran för juniortränare om möjligt ännu större än vanligt. Utan de här helt vanliga föräldrarna som vid sidan av heltidsjobb och egen familj tränar våra barn flera gånger i veckan helt utan ersättning… Vi skulle inte ha någon juniorfotboll. Åtminstone ingen juniorfotboll som vi vanliga dödliga skulle ha råd med.

De är superhjältar utklädda till helt vanliga föräldrar. De är guld.

Hon stormar ut ur vardagsrummet i affekt. Fredrik har just sagt nej när hon ville höra ja och nu smäller hon i en dörr och ropar.

Sedan leker hon en stund i sitt rum och tittar på buu-klubben. Det går en dryg timme och vi hinner glömma nejet.

Hilde hinner inte glömma. Eller hinner gör hon kanske, men hon glömmer inte. Alls. Så hon kommer in i vardagsrummet igen efter en dryg timme i frid och fröjd.

– Jag undrar när pappa kommer att säga det där som man brukar säga när man har varit elak mot någon, säger hon uppfordrande och utan att egentligen tilltala honom.

Hon är inte direkt kortsint, vår Hild. Hennes elefantminne har onekligen sina sidor.

Men jag tror att hon kommer att klara sig bra.