Vad skulle jag sakna mest om min tro försvann?
Det mesta av det jag skulle sakna handlar om ganska abstrakta saker. Jag skulle sakna den grundtrygghet som jag har, en grundtrygghet som sträcker sig utanför omständigheter och min egen kapacitet.
Jag skulle sakna den där känslan av att jag har betydelse, att det finns en tanke med mig, att jag har en plats i något större, helt enkelt den där känslan av att saker och ting inte bara är ett meningslöst virrvarr utan en meningsfull helhet.
Jag skulle sakna den spänning som följer med känslan av att varje dag kan vara viktig och betydelsefull. Visst har jag dåliga dagar och visst har jag likgiltiga dagar, men de flesta dagar känns viktiga. De flesta människomöten känns viktiga.
Jag skulle sakna något fast och bestående i en föränderlig värld. Jag skulle sakna något att utgå från när jag skapar mina värderingar och planerar mitt liv.
Något mer konkret som jag skulle sakna är det som i folkmun kallas den kristna gemenskapen. En av mina vänner som är en övertygad ateist sa en gång att det enda som fått honom att ifrågasätta hans ateism är när han sett den här gemenskapen. Det handlar om människor som jag räknar med. Det finns människor i mitt liv som jag inte har träffat på ett år men som jag inte skulle tveka att ringa mitt i natten om jag skulle behöva deras hjälp. Det finns människor som jag har känt en alldeles speciell, varm och djup kontakt med när jag har träffat dem för första gången trots att de kommit från en annan del av världen och befinner sig i en helt annan livssituation och ålder. Det finns människor som jag vet att ber för mig nästan varje dag, människor som bär mig genom att be Gud bära.
Tack, Linn, för ännu en bra fråga. Ditt engagemang golvar mig.
