Jag var förälder i nästan fjorton år innan jag lyckades få en skolavslutningsbild på barnen. Å andra sidan har jag bara haft sju chanser, så hur hård ska jag vara mot mig själv?

Är så tacksam för trygga, bra vuxna som har gjort att alla tre tagit lätta steg till sina vardagsplatser alla dagar också det här året. Är så tacksam för kompisar som är pålitliga och roliga och snälla. Och outtröttliga fotbollsspelare. Är så tacksam för att sommarlovet känns mera som en lyx än en livsnödvändighet, skolåret må ha varit långt men det har inte varit övermäktigt.

Är mest tacksam av allt för att de här tre är mina. Att fatta det lär ta fjorton år till. Minst.

– Mamma, tror du att jag på riktigt kommer att bli fotbollsproffs? frågar han mig en dag.

Jag överväger mitt svar noga. Minns att Christoph Treier på en föreläsning sa att vi inte behöver ta ner våra barn på jorden förrän de är typ femton. Vi behöver inte prata om möjligt och rimligt före det. Arvid är nio. Långt ifrån femton.

– Det beror nog mycket på hur mycket du är beredd att göra för att bli det, säger jag. Som ändå vill hålla mig till någon slags sanning.

Och så ger jag ett exempel som visar att motivationen ju nog har gränser. Och det skrattar vi åt tillsammans. Inser väl båda två att det ändå är långt till tolvåriga Tim Sparv som bollade ensam hemma på gården före skolan.

Å andra sidan är han bara nio. Och jag tror att han bollar med sina kompisar minst tio timmar i veckan utöver lagets träningstid, så fort snön nästan försvinner. Igår hade de träning klockan sex, men han och bästa kompisarna blev kvar på fotbollsplan och kom hem först efter nio. Inför kvällens match var det samling klockan sex, men de här pojkarna var på plats redan fem. Han tycker mer om jämna förluster än krossande segrar och vet att tufft motstånd gör att man växer.

Inte vet jag hur långt det räcker. Tror ju inte att det räcker så jättelångt, men det behöver jag inte säga högt. Och behöver det inte heller göra. Om drömmen om proffskarriären ger så många timmar i veckan innehåll och glädje och rörelse och frisk luft så är det faktiskt tillräckligt. Mer än tillräckligt.

När hon gick i gymnasiet fick jag vara hennes lärare och hon blev särskild för mig. När hon sedan blev student blev jag bjuden på kalas. Det säger nog ganska lite om mig och ganska mycket om henne och hennes mamma, men det var en stor glädje att få vara med. Sedan dess har vi träffats ibland, hållit kontakten.

I samband med ett av mina skolbesök fick jag se henne som lärare. Av allt hon kunde ha valt att bli – och det var mycket – valde hon att bli lärare. Hon kom gående med en liten orolig hand i sin och under den där stunden fick jag se hur hon var den oroliga elevens trygghet. Hon var lugn, hon var där. Hon var kärlek.

Och hon var på helt rätt plats.

Att få se min gamla elev tillsammans med hennes elev var starkt. Jag fick svälja lite hårt och blinka några gånger innan jag kunde börja prata.

Visst tar vi hand om henne, om min gamla elev? Visst ser vi till att hennes arbetsvillkor är så pass rimliga att hon fortsätter vara den lärare vi behöver att hon är? Visst ser vi till att hennes arbetsbild möjliggör att hon kan och orkar och hinner vara en annan människas trygghet? Visst ser vi till att människor som hon – som var lärare långt innan de började studera pedagogik – vill och vågar välja det här jobbet?

Hon var på helt rätt plats. Må hon vilja fortsätta vara det.

Hon är vår minsting, men i ögonen på dem hon kallar småttingarna är hon stor. För alltid vill jag minnas hur det såg ut när Hilde fem år kom till dagis och möttes av kramar av människor ännu mindre än hon själv.

– Hilde kommer! kunde en liten ropa och så kom de rusande mot henne. Och hon kramade dem. Så där som större kramar mindre. Lite milt, lite klappande.

– Hej hej, sa hon med lugn röst och lät lite som en mormor.

– Småttingarna älskar mig, sa hon en gång med både lycka och nöjdhet i rösten.

Tänk att få känna sig så älskad.

Inte heller vill jag glömma hur Hilde och hennes allra bästa dagiskompis möttes i en stor varm kram varje morgon. Och hur kompisen liksom lyfte upp Hilde några centimeter i luften i varje sådan kram.

Tänk att få vara så älskad.

Inte är det ju konstigt att Hilde har velat gå till sitt dagis varje dag i två års tid. Det har varit en fantastisk plats för henne. Som de har sett henne, som de har hjälpt henne växa. Som de har beaktat hennes utmaningar, men alltid sett människan framom skadan. Alltid alltid alltid.

Inte heller det vill jag glömma. För alltid vill jag minnas också det.

Idag fick jag nosa lite på mitt kommande jobb. Och vet du vad? Det doftade gott. Väldigt gott. Jag tror det blir jättebra. Jag tror att det kanske blir till och med jättebäst.

Sådär från sidan kan det säkert se ut som om alla bitar fallit på plats helt osannolikt väl. Riktigt så enkelt är det inte – riktigt så enkelt är det kanske aldrig. Men också vägar som inte är enkla och spikraka kan leda fram till något som senare ter sig som regnbågens slut. Det har jag sett hända förr. Och det kan hända igen. Och igen.

Vi skriver ju hela tiden vår historia, alla vi som lever. Våra historier pågår och formas och skapas här och nu och varken du eller jag vet hur de kommer att sluta.

Mindre och mindre tar jag för givet. Allt mer ter sig som närmast osannolika gåvor. Det är stundvis ett onödigt intensivt sätt att leva, men jag varken kan eller vill något annat sätt.

Jag avslutar ett kapitel som bäst. Jag börjar ett nytt i augusti. Och trots att jag inte är speciellt mycket bättre på förändringar än min son (som också idag fällde några Origi-tårar) så har jag en osannolik frid.

Se där – ännu en osannolik gåva.

Och det hände sig att jag inte såg Champions League-finalen 2022 med min son. Istället såg jag den helt otippat med min gudson och eftersom han höll på Real Madrid var det på många sätt ett bra sällskap att se matchen med.

När jag kom hem till min egen son dagen därpå var han ledsen. Tåraledsen. Jag utgick från att det berodde på den snuvade CL-segern, men icke. Orsaken till att han grät var nyheten om att Divock Origi ska lämna Liverpool.

-Han har ju spelat i Liverpool typ hela mitt liv! Han har alltid funnits där! fick han fram mellan tårarna.

Älskade, lilla stora känsliga själ som verkligen inte tycker om förändring. Att ha svårt för förändringar är onekligen ett lite opraktiskt karaktärsdrag för en som tycker om fotboll. För spelare kommer och går. Tränare också.

Det är väl fansen – sådana som den gråtande Arvid själv – som är det mest varaktiga i fotbollsvärlden. De går ingenstans.

En gång var vi på Anfield. Många gånger vill vi dit igen.

Vi började i Gymnasiet Lärkan samtidigt, hon och jag. Hon som studerande, jag som lärare. Hon var strålande begåvad, jag gjorde mitt bästa.

Och någonstans måste mitt bästa ha räckt. För igår gifte hon sig och jag fick vara med på ett hörn, ett rätt avgörande hörn. Och trots att det tog tid som egentligen inte fanns just nu så ville jag verkligen vara just precis där.

Jag fick av förekommen anledning se rätt lite av henne igår, men jag fick se en hel del av några andra gamla studerande. Som nu är fullvuxna och har riktiga jobb, som har hittat sina platser och landat. Som är äldre än jag var när jag undervisade dem (!). Och som är lika fantastiska nu som de var då.

Jag visste vad jag hade. Varje dag i tio år visste jag att jag hade världens bästa jobb och inte en enda dag har jag behövt tänka att jag inte uppskattade det medan det varade. För oj, vad jag uppskattade.

I höst ska jag få nya studerande igen. Nya fantastiska. Lyckliga, lyckliga jag. Jag ska göra mitt bästa igen.

Ibland ordnas det söndagsskola i samband med gudstjänsten och i söndags var ibland. Vår minsting som älskar nya människor var först eld och lågor. Men sedan blev hon lite spänd. Hon var orolig för att de skulle leka färgspegel, en lek som onekligen är problematisk för en person som inte ser färger. Rimlig oro.

Och samtidigt som det förstås gör lite ont i mitt modershjärta så älskar jag att hon berättar för oss om sin oro. Ännu mer älskar jag att hon berättar om det också för sin kompis Amos som ska med till söndagsskolan och sedan förklarar för mig att han kommer att hjälpa Hilde om det kommer en sådan lek, ”för hon ser inte färger så bra”. Som om det var världens minst odramatiska sak.

Älskar också att Hilde och en av hennes bästisar lekte just en färglek när de tillbringade sin fredagskväll vid en fotbollsplan nu idag. Hur trygg är hon inte med den bästisen, liksom?

Igen: hon kommer att ha utmaningar. Absolut. Kanske fler än de flesta andra. Absolut. Men så länge hon vågar be om den hjälp hon behöver för att kunna möta de utmaningarna så kommer de inte att bli övermäktiga.

Den insikten lugnar modershjärtat. Jag är inte orolig.

Det finns många berättelser om oss och det liv som är vårt. Här kommer en.

I början av december bjuder jag ut en pepparkaksdräkt i storlek 80 på Facebook. Jo, någon vill ha den. Någon hämtar den i samband med ett evenemang i församlingen någon vecka senare.

Jag plockar fram dräkten och lägger fram den på synligast möjliga plats i vårt sovrum så att vi absolut inte ska glömma att ta med dräkten. Vi glömmer att ta med dräkten.

Och redan det kunde kanske vara berättelsen om oss. Att vi hade dräkten framplockad och redo och ändå glömde den.

Men den egentliga berättelsen är att pepparkaksdräkten fortfarande ligger på bästa paradplats i vårt sovrum. Det har gått snart ett halvt år och den intar fortfarande någon slags hedersposition här. Ingen av oss har tänkt på att plocka undan den. Trots att det ju inte är någon som vill ha en pepparkaksdräkt just nu. Trots att det barn som kunde ha burit den då i december har vuxit ur den vid det här laget.

Ibland undrar folk hur jag hinner läsa, springa och sticka så mycket. I den här pepparkaksdräkten ligger en del av svaret.

Hemma igen. Den här veckan kändes en halv vecka som en hel hel. Några få dagar innehöll så väldigt mycket. Jag är trött på gränsen till tom. Men jag är mest glad och tacksam.

Jag har skrattat och jag har gråtit. Jag har skrattat tills jag gråtit. Jag har sett tillbaka och jag har sett framåt. Jag har talat och lyssnat. Jag har kört hårt och varit helt stilla.

Denna dagen ett liv, sa farbror Melker. Denna halva veckan nio liv, säger jag.

Imorgon ska vi vila. Och det är inte bara jag som behöver det. För om en i familjen lever nio liv på en halv vecka påverkar det alla andra också. Imorgon ska vi vila.