Vi tog en jättestor risk för tre år sedan. Och vi visste det. Vi slet upp vår elvaåring med rötter och allt ur den jord som varit hennes hem så länge hon kunde minnas och ännu längre. Vi flyttade fyrahundra kilometer norrut från en ort där hon hade det jättebra till en ort där vi hoppades – men inte kunde veta – att hon skulle få det lika bra.

Inte är det ju underligt att händerna knäpptes ovanligt ofta just då.

Och den bönen… Den är inramad med ovanligt tjock ram. SÅ besvarad. Hon är i helt rätt jord.

Ikväll firar hon sina fjorton första år på jorden. Hennes tre bästa kompisar, som alla har namn som börjar på L, ska sova hos oss i natt. Småsyskonen är borta och det är bättre än föräldrafritt. Ljudnivån är hög, lyckonivån ännu högre. Deras. Och min.

I skrivande stund är klockan 23.43, det är 14 grader varmt (kallt?) i luften och flickorna simmar. De hoppar i från bryggan med ivern hos barn mycket yngre än de och de känns just den här stunden lika odödliga som ljuset gör just den här tiden på året. Varken de eller ljuset är ju odödliga, men visst kan vi få tro det? Bara idag?

Tänk att få vara fjorton år och ha vänner som de här. Vi tog en jättestor risk. Det blev jättebra. Jättejättejättebra.