Klockan var kvart över tolv när vi åkte hem från stranden i juninatten, jag och Ingrids kompisar. Och eftersom jag är nästan löjligt medveten om dödligheten körde jag nästan löjligt långsamt. Så medveten om vilken värdefull last jag hade. Och så mån om varje minut med flickorna.

Sedan kom vi hem och jag gick och la mig nästan direkt, skulle ju upp och jobba. Vaknade sedan idag och kände liksom i luften att det hade hänt mycket i mitt hem medan jag sov. Mycket som jag inte hade någon aning om.

Och att det var helt okej.

Sedan började jag jobba. Deltog i veckomöte. Skrev för hemsidan. Mejlade lite. Jobbade med administration. Sprang en femma. Tog lunchpaus. Insåg vid det skedet att jag hade jobbat en hel halv arbetsdag och lite till och på hela den tiden inte hört ett knyst eller sett en skymt av Ingrids kompisar. När jag åkte till biblioteket klockan ett sov de fortfarande alla fyra.

Och det var helt okej.

Det är på många sätt märkligt att vara tonårsförälder. Men mest är det märkligt fint.