Den här dagen tar jag till mitt hjärta och begrundar. Det var en sådan dag. En sådan där bästa dag.

Jag hoppas jag minns alla fina, varma ord från idag de där gångerna när jag känner mig vissen och dålig. Jag hoppas att det fick bli en dag av inspiration och givande människomöten.

Vi hade slutseminarium idag, jag och min kära kollega Henrika. Nu är vi inte finlandssvenska läsambassadörer länge till. Det känns lite vemodigt och sorgligt och saknigt (ja, jag vet att det inte är ett ord), men det känns också rätt och stort och fint. Vilken resa vi fått göra och vad glad jag är att jag fått göra den med just henne.

Tacksam och trött somnar jag ikväll.

Bild: kollegan Annette Kronholm

– Mamma, det känns lite läskigt att börja i förskolan. För jag kommer fortfarande att vara liten då.

Så sa hon ikväll. Efter läggdags, kvällsbok och aftonbön. Det är så ofta i just den stunden som de största tankarna kommer fram. Därför är det så viktigt och värdefullt att finnas där i just den stunden och därför känns det så märkligt att jag har varit borta så ofta på sistone och kommer att vara det ännu några veckor.

Men ikväll fick jag finnas här. Och just den här kvällen tog jag det ännu mindre för givet än vanligt.

– Det känns bättre nu när jag har berättat, sa hon sedan när vi hade pratat en stund.

Amen.

Sällan löser det något att berätta. Men nästan alltid hjälper det ändå. Tänk att hon vet det redan nu som femåring. Må hon aldrig glömma det.

Nog är det ju ett mirakel att världen orkar vakna på nytt igen varje år, ett mirakel som jag förstår att uppskatta mer och mer ju äldre jag blir. Ljuset känns ljusare. Grönskan grönare. Hoppet mer hoppfullt.

Den här tiden på året är svårslagen. Jag skulle så innerligt gärna önska att tiden gick riktigt riktigt långsamt nu.

Men den går snabbare än någonsin. Jag verkar nämligen också bli mer och mer upptagen i maj ju äldre jag blir. Årets version av den här månaden innehåller egentligen alldeles för många pusselbitar och jag har ingen aning om hur vi ska få in dem alla. Nästan alla de här pusselbitarna är roliga – vissa till och med jätteroliga – men också för många roliga bitar är för många.

Nu tar vi en dag i taget. Firar varje litet delmål. Och ser till att varje dag hinna tanka åtminstone lite ljus, grönska och hopp.

Idag har jag gråtit typ 25 gånger. På riktigt. Jag har gråtit när jag sett segerintervjuer med barn och unga som jag inte känner ens lite. I skolor jag knappt visste fanns. Jag har gråtit av glädje för många andras glädje.

Det är i sanning fint att kunna gråta också andras glädjetårar, men nu är mina ögon rätt torra och trötta och tomma.

När jag såg det första gången grät jag inte, kanske för att jag var hemma hos min vän och vi hade våra många barn omkring oss och det var lite härligt stökigt och ofokuserat. Men när jag kom hem igen och såg det andra gången i lugn och ro grät jag. Kanske mer än jag gråtit på hela dagen. När jag såg Ingrid och hennes vänner springa hem guldet i grässtafetten. Det gjorde pojkarna i samma skola också. (Kan ni fatta feelisen i den bussen? När 36 löpare åker hemåt med guldmedalj runt halsen?)

Nej, förresten. Allra mest grät jag väl nog över Ingrids kompisars föräldrar som var på plats i Helsingfors och skickade bilder och hälsningar och filmklipp till mig under hela dagen. Det finns på riktigt inget finare än att veta att också andra vuxna bryr sig om mitt barn.

Jag vet att det finns mycket fult och skit i idrottsvärlden, men just idag såg jag inget sådant. Alls. Jag såg det vackra, det ljusa och det härliga. Det som gör skillnad. Det som gör världen bättre.

Jag är i Helsingfors minst halva tiden i maj, känns det som. Därför känns det helt orimligt och osannolikt oturligt att jag inte är det när det är stafettkarneval.

Stafettkarnevalen är ju mitt allra bästa evenemang. Till och med flera år innan vi fick barn själva satt jag bänkad framför yle-sändningen hela tiden. När jag idag på tåget såg någon minut av inmarschen på arenan började jag gråta. Och jag har scrollat mycket idag, bara älskar alla som generöst bjuder på sämningsbilder och rapporter från stadion.

Jag tror det är mitt bästa evenemang för att det är tävling som också vi som föddes utan tävlingsinstinkt kan ta del av. Här kan ju alla faktiskt vara med. Variationen är löjligt stor när heaten är löjligt många. Nästan ingen får ju medalj, så nästan ingen kan därför heller sikta på det. Framgång är en ren bonus, deltagandet är allt.

Nästa år ska jag vara där.

Jag är på min crossfitbox. Övar mig på kipping (googla!) med det mycket avlägsna målet att någon gång klara av toes to bar (googla igen!).

Det finns tack och lov ingen spegel i salen, men jag misstänker starkt att jag håller på med fel sak.

Det gör min granne i alla fall. Varje gång vi kommer till just den rörelsen kommer coachen fram till henne. Förklarar leende och vänligt och uppmuntrande hur hon ska tänka och göra annorlunda.

Själv hänger jag där och försöker kippa och coachen säger ingenting. Jag förstår inte varför. Men när vi gör rörelsen för typ tredje gången förstår jag.

Jag är ett så hopplöst fall att han inte ids. Han ser att min granne kan bli bra – hon är klart mer vältränad och atletisk än jag – medan jag själv är bortom all räddning. Så han väljer av förståeliga skäl att sätta sin energi där den kan göra nytta.

När vi gör rörelsen för kanske sjunde och sista gången kommer tränaren fram till min granne. Igen. Nu lyckades hon bättre, men hon ska ännu tänka på att…

Sedan kommer han fram till mig.

– Sulla menee tosi hyvin, Amanda! säger han.

– Meneekö? säger jag uppriktigt förvånad och märkligt rörd.

– On mennyt koko ajan, säger han.

Och jag gör mina sista tappra försök till kippningar med en helt annan känsla i kroppen.

Vad är det för fel på mig?

Borde inte det naturliga vara att tro att man är ungefär rätt ute när coachen inte hjälper och korrigerar en? Varför tror jag då att jag tvärtom är så galet fel ute att ingen ens ids försöka hjälpa mig? Jag tycker att jag visar prov på en ganska oattraktiv mix av självförakt och självupptagenhet här.

Finns det två slags människor ändå? Människor som jag och människor som kippar med något slags självförtroende tills motsatsen bevisas?

Ponera att det är så. Vilken slags människa är du?

– Lova att du inte blir kär i någon pojkvän, säger Hilde och tittar på mig med stort allvar.

Jag är väldigt försiktig med löften. Så jag frågar lite försiktigt hur hon riktigt menar.

– Men tänk om han slutar vara kär i dig, då får du ju ett krossat hjärta, förklarar Hilde.

Jag tackar den nya tv-serien om Vesta-Linnéa för min femårings oro för mitt kärleksliv. Och så försöker jag minska hennes oro genom att säga att jag ju redan är kär i pappa. Hon ser inte het övertygad ut, snarare skeptisk.

– Men tänk om han slutar vilja vara med dig?

Som om det vore ytterst möjligt. Som om motsatsen – att jag tröttnar på honom – inte vore det. Hon är så festlig.

Har jag sagt att jag älskar henne? Har jag sagt att hon älskar sin pappa?

Jag undviker att räkna likes. Tänker att man kan bli galen med mindre och att livet och självkänslan är alldeles tillräckligt sköra som de är.

Men. Mitt inlägg om mitt nya jobb har på Facebook fått 242 likes och knappa 70 kommentarer. Jag har sett dem. Jag har räknat dem. Jag har tagit dem till mitt hjärta.

Och världen själv har tett sig både ljusare och vackrare.

Det finns många dåliga saker man kan säga om sociala medier och ibland säger jag dem. Men när vi delar varandras glädje och tacksamhet… Då är det faktiskt riktigt vackert.

Tack till alla er generösa och uppmuntrande människor. Tack för att ni såg storheten i det här och delade det med mig. Om jag var på rosa moln innan vet jag inte vilken färg som ska beskriva molnen jag är på nu.

Att dela liv är bara bäst. Varje gång jag delar det svåra och tunga vet jag det. Varje gång jag delat det ljusa och vackra vet jag det. Ensam är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli stark. Vi behöver verkligen varandra.

Tack!

Det var en gång en skola som anställde en helt nyutexaminerad lärare för ett års vikariat. Skolan var Gymnasiet Lärkan, den nya läraren var jag själv och sedan stannade jag kvar där i tio år. Ville inget annat. Hade världens bästa jobb i den fantastiska skola som gjorde mig till den lärare jag är och ville vara. Skulle den inte ligga så vansinnigt långt från Kvevlax skulle jag antagligen fortfarande vara där. Och tro mig. Jag skulle ha det bra.

Under de tio år som jag jobbade i Lärkan sa jag vid några tillfällen att det bara finns en enda skola i Svenskfinland som jag skulle kunna tänka mig att byta till sådär för jobbets skull. Vasa övningsskola. Jag tänkte redan under min egen tid som lärarstuderande där att jag en dag skulle vilja jobba just där.

I höst kommer den dagen. Jag kan knappt tro det, men hela nästa läsår ska jag få vara vikarie i Vasa övningsskolas gymnasium. Jag är så taggad. Så ivrig. Så otroligt glad och tacksam. Tänk att den skolan behövde mig just precis nu. När jag behövde den skolan som allra mest.

Jag har fått träffa blivande kolleger och de fick mig att känna mig välkommen från första stund. Jag har vandrat omkring i de korridorer som blir mina nästa år och jag har sett skymten av de studerande som också blir det.

Jag tror att vi kommer att passa bra ihop. Jag hoppas att vi kommer att passa bra ihop.

Jag har nu sett Wasa teaters Botnia Paradise två gånger inom ett dygn. Igår klockan 19 med en av mina bästisar från Helsingfors och idag klockan 14 med en av mina döttrar från Kvevlax. Det var inte direkt meningen att det skulle bli så, men det var inte direkt illa. Snarare morsatsen.

Både igår och idag har jag skrattat och gråtit. Jag har skrivit om pjäsen tidigare och allt som var sant då var sant nu. Förutom att den faktiskt var ännu bättre än jag kom ihåg.

Hildes reaktion tog priset. Redan i näst sista numret började hon gråta lite eftersom kaptenens röst var lika vacker och sorglig som på spotify. Och i sista numret flödade tårarna fritt.

– Det här kan inte vara sista gången, det får inte vara sista gången! fick hon fram mellan hulkningarna. Och sedan efter slutapplåderna var hon otröstlig. Jag såg ju vad alla tänkte. Att det här nog var en lite för ung teaterbesökare som inte riktigt orkade. Men hon grät ju bara för att förställningen tog slut. För att den var så jättebra. Världens bästa teater, tydligen.

En timme tog det. Sedan slutade hon gråta. Men resten av kvällen har hon suckat tungt ibland och konstaterat:

– Jag tänker på Botnia Paradise.

Kan så relatera. Vem gör inte, liksom?

En pjäs behöver faktiskt inte förändra vårt sätt att se på världen för att göra vår värld bättre. Tack, KAJ, för att ni gör världen lite bättre. Gång på gång.