Jag har nu sett Wasa teaters Botnia Paradise två gånger inom ett dygn. Igår klockan 19 med en av mina bästisar från Helsingfors och idag klockan 14 med en av mina döttrar från Kvevlax. Det var inte direkt meningen att det skulle bli så, men det var inte direkt illa. Snarare morsatsen.

Både igår och idag har jag skrattat och gråtit. Jag har skrivit om pjäsen tidigare och allt som var sant då var sant nu. Förutom att den faktiskt var ännu bättre än jag kom ihåg.

Hildes reaktion tog priset. Redan i näst sista numret började hon gråta lite eftersom kaptenens röst var lika vacker och sorglig som på spotify. Och i sista numret flödade tårarna fritt.

– Det här kan inte vara sista gången, det får inte vara sista gången! fick hon fram mellan hulkningarna. Och sedan efter slutapplåderna var hon otröstlig. Jag såg ju vad alla tänkte. Att det här nog var en lite för ung teaterbesökare som inte riktigt orkade. Men hon grät ju bara för att förställningen tog slut. För att den var så jättebra. Världens bästa teater, tydligen.

En timme tog det. Sedan slutade hon gråta. Men resten av kvällen har hon suckat tungt ibland och konstaterat:

– Jag tänker på Botnia Paradise.

Kan så relatera. Vem gör inte, liksom?

En pjäs behöver faktiskt inte förändra vårt sätt att se på världen för att göra vår värld bättre. Tack, KAJ, för att ni gör världen lite bättre. Gång på gång.